Jag hade aldrig klarat det ni klarar, säger ni. Vill ni veta en hemlighet? Vi klarar det inte heller!

Det är helt tyst i rummet. Ingen säger någonting. Alla står med beklagande blickar och jag ligger där på britsen och bara gråter. Känner mig så utlämnad och ensam. Varför gör dem ingenting för att hjälpa vår bebis?

Det är det värsta jag någonsin upplevt. Allt är en mörk mardröm. Och jag är fast i bubblan av sorg. Det är sorg, saknad, kärlek och en massa ilska!

Både jag och Jocke undrade varför hon inte skrek, men det gick upp för oss lika fort att det kommer hon aldrig göra...

Sorg har så många olika ansikten. Min sorg är en person som är död för mig och i sig själv, men fortfarande lever så jag har ingen gravsten att gå till.

När hennes lilla hjärta stannade, stannade min värld. Jag ville ta med mig henne hem. Jag ville inte hämta min hund i en jävla trälåda.

Jag känner mig trasig. Jag känner mig tom. Jag känner mig helt förkrossad. Jag har blivit snuvad på livet. Grundlurad. Från början till slut.

Vi har inte några svar och vi kommer inte få några för den som kan ge oss svaren ligger nedgrävd på en kyrkogård.

Det är tyst, hör ingenting. Det enda jag kan känna är hennes beklagande blick och hennes kalla hand på min axel. Jag ser hur hennes mun rör sig, men jag hör ingenting. Min bebis är helt stilla, hennes hjärta har slutat slå.

Det skulle ta oss 3 år att få vårt älskade barn och det var år fyllda av fertilitetsutredningar, hormonbehandlingar och IVF:er.