Melvin ville leva, ville bli drogfri, men det blev inte så.
Den 22 februari skjutsades Melvin till ett behandlingshem som heter Korpberget. Melvin har kämpat mot drogernas makt i några år. Han ville bli fri, leva ett normalt liv.
Han tillsammans med socialtjänsten och ett stödboende kom överens om att han skulle på Korpberget på behandling. På vägen till boendet får Melvin ångest. Tar tramadol och blir väldigt dålig efter vägen, börjar spy och sluddrar. När dem kommer fram blir han arg för att personalen skulle ta hans mobil. Melvin är så pass påverkad att han somnar under introduktionsmötet. Melvin somnar halvt sittande/liggande i en soffa. Personalen låter honom sitta så timme efter timme. Dem försöker prata med honom och ruska i han men Melvin vaknar inte. Dem tittar till honom nån gång ibland men inget mer. I nästan 24 timmar låter dem honom sitta på soffan. Inte förrän han blir blå om läpparna och hans andning blir annorlunda tillkallas ambulans. Då var det redan försent.
56% i sutration och cyanotisk om läpparna. Melvin var hjärndöd när han kom till IVA. Han hade svalt sina kräkningar i sömnen. Då personalen inte ens lagt han i framstupa sidoläge. Tisdag den 23 februari ringde socialtjänsten mig och sa att Melvin var på väg med ambulans till Sollefteå och att det såg mörkt ut. Där och då rasar min värld.
Att veta att man aldrig mer kommer få höra hans röst, hans underbara skratt och varma kramar. Att sätta sig i en bil och åka 16 mil, att inte veta vad man har att vänta sig. Melvin ligger i respirator då jag, min mamma och pappa kommer till IVA i Sollefteå. Och torsdag den 25 februari på eftermiddagen kopplas respiratorn ur. Vi står runt hans säng och håller han i handen. Det är det värsta jag någonsin upplevt. Allt är en mörk mardröm. Och jag är fast i bubblan av sorg. Det är sorg, saknad, kärlek och en massa ilska!
Melvins liv hade kunnat räddats. Läkaren som tog hand om Melvin gjorde även uttalande i media om Melvins död.
Kommer aldrig få tillbaka min son. Men han lever vidare genom att vi pratar om och med honom.
Tack för att jag fått dela min historia om Melvins tragiska dödsfall.
#melvinsröst
/ Melvins mamma, Nina Holmlund
Han tillsammans med socialtjänsten och ett stödboende kom överens om att han skulle på Korpberget på behandling. På vägen till boendet får Melvin ångest. Tar tramadol och blir väldigt dålig efter vägen, börjar spy och sluddrar. När dem kommer fram blir han arg för att personalen skulle ta hans mobil. Melvin är så pass påverkad att han somnar under introduktionsmötet. Melvin somnar halvt sittande/liggande i en soffa. Personalen låter honom sitta så timme efter timme. Dem försöker prata med honom och ruska i han men Melvin vaknar inte. Dem tittar till honom nån gång ibland men inget mer. I nästan 24 timmar låter dem honom sitta på soffan. Inte förrän han blir blå om läpparna och hans andning blir annorlunda tillkallas ambulans. Då var det redan försent.
56% i sutration och cyanotisk om läpparna. Melvin var hjärndöd när han kom till IVA. Han hade svalt sina kräkningar i sömnen. Då personalen inte ens lagt han i framstupa sidoläge. Tisdag den 23 februari ringde socialtjänsten mig och sa att Melvin var på väg med ambulans till Sollefteå och att det såg mörkt ut. Där och då rasar min värld.
Att veta att man aldrig mer kommer få höra hans röst, hans underbara skratt och varma kramar. Att sätta sig i en bil och åka 16 mil, att inte veta vad man har att vänta sig. Melvin ligger i respirator då jag, min mamma och pappa kommer till IVA i Sollefteå. Och torsdag den 25 februari på eftermiddagen kopplas respiratorn ur. Vi står runt hans säng och håller han i handen. Det är det värsta jag någonsin upplevt. Allt är en mörk mardröm. Och jag är fast i bubblan av sorg. Det är sorg, saknad, kärlek och en massa ilska!
Melvins liv hade kunnat räddats. Läkaren som tog hand om Melvin gjorde även uttalande i media om Melvins död.
Kommer aldrig få tillbaka min son. Men han lever vidare genom att vi pratar om och med honom.
Tack för att jag fått dela min historia om Melvins tragiska dödsfall.
#melvinsröst
/ Melvins mamma, Nina Holmlund