Korta dikter om sorg

  (Anonymt gästinlägg)

I skolan berättar du om kamphunden vi har. Och om området vi bor i. Om skottlossningen du sett. Vi har ingen hund. Vi bor inte där. Där skottlossningen ägde rum. Vi var inte där. Du var inte där.

Där och då såg jag det första gången. Förmågan till lögnen. Det subtila som jag uppfattat. Nu kristallklart. Det är det som fortsätter. Det som får hittekattsmammorna på fall om och om igen. På olika nivåer i olika miljöer i olika yrken.

De fortsatte att dansa och le. De andra. De som hör till. De som har kvar. Vi uteslutna nu. Ensammna. Tomma. Utan liv.

Möten med så många. Vem för i denna häxdans? Bara tomma ansikten.

Stödteam. Man med fyrkant på halsen. Ska vara stödet. I fyrkanten har mannen ett frågetecken?

Ni är mycket få. Ni som håller vad ni lovar. Lova inte till människor i djupaste sorg. Gör det inte. Om ni inte i samma andetag menar det. Lova det! Lova.

Jag hade aldrig klarat det ni klarar, säger ni. Vill ni veta en hemlighet? Vi klarar det inte heller!

Vår 13- åriga dotter försvann i mars 2016. Hon kom tillbaka när hon var 18 år. Vi anser att alla instanser svikit och att ingen sett grundproblemet. Vi har blivit djupt kränkta, utsatts för sovande nämndemän, kuratorer har gömt vårt barn och oändligt många andra osannolika saker.

Vi är som tre marionetter som dinglar fritt i ett trasigt system. Hur många är vi? Vi med annorlunda barn som utsätts för detta? Vi lever i nuet dag för dag. Det är allt som existerar.
Nu är nu.

 ”Anna”