"Hon är uppe bland stjärnorna nu"
Det har gått 6 månader sedan vi blev föräldrar för första gången och sedan vi förlorade vårt barn.
Vi förlorade vår lilla Ester i samband med förlossningen i vecka 38 + 3.
För snart exakt ett år sedan fick vi se henne för första gången, vi fick se att någonting växte och levde inuti min mage. Efter två missfall vågade vi inte tro eller hoppas att det skulle gå vägen denna gången. Men vecka efter vecka gick och vår lilla bebis växte och allt var helt normalt. Magkänslan sa hela tiden att det inte kommer gå bra, men ju längre tiden gick och ju mer bebisen växte ju mer kom självförtroendet att detta kommer gå bra. Tredje gången gillt. Runt v.35 fick vi åka in på ett tillväxtultraljud då man tyckte att magen inte hade växt som den skulle. Allt såg bra ut, de uppskattade att hon vägde ca 2600g och skulle väga 3500g vid fullgången. Alla ultraljud har jag fått varit själv på utan min sambo Håkan på grund av pandemin. Vi hade tur i alla fall att han fick följa med på ett besök hos barnmorskan och fick höra hjärtljuden. Jag hade inte planerat eller föreställt mig förlossningen på ett speciellt sätt. Jag hade bara en stark önskan att förlossningen skulle komma igång av sig själv.
Under natten till den 19 juli, 11 dagar innan BF kände jag bebisen i magen mer än vanligt. Det var mycket aktivitet där inne och jag sov dåligt. Fick sätta mig i soffan halvt liggandes för att blunda lite. Vaknade strax innan 05:00 och gick då och la mig i sängen. Det blev blött. Min första tanke var ”yes, det är vattnet som går, nu är det igång!”. Gick in på toaletten och kände att det rann efter benen, tittar ner. Det är blod. Blod över allt. Blod på hela golvet. Blodet är blandat med vatten känner jag, för det rinner så fort. Jag ropar på Håkan, ringer förlossningen och berättar vad som hänt. Det är helt normalt säger dem. Min magkänsla säger något helt annat än normalt. Det är ju blod! Det är inget bra att det kommer blod men jag försöker intala mig själv att vara lugn…
Vi får veta att vi inte behöver stressa men att vi ska ta oss in. Vi gör oss i ordning, det är en varm sommarmorgon så jag drar på mig en bekväm klänning och tar med mig en handduk att sitta på och åker dem 24 milen in till sjukhuset. Stannar efter vägen och byter binda, den är full av blod/vatten. Vi beslutar oss för att ringa förlossningen igen. Dem säger att det är bra att vi ringer och säger att vi ska åka in. Vi är ju redan på väg in, vi har åkt i 2 timmar! Vi bor i ett län med långa avstånd till sjukhuset. Väl framme får jag gå in själv för en bedömning, och Håkan får hitta en parkeringsplats. Jag går in till förlossningen och ringer på. Känner mig så peppad och spänd. Nu är det dags. Vi ska föda barn, vi ska få träffa vår lilla filur i magen. Undra vem det är? Är det en pojke eller tjej? Vem är den lik? Även fast jag inte sovit så mycket under natten så är jag så taggad. En gullig sjuksköterska möter mig i dörren. Hon ber mig ställa mig på vågen och sen gå in till ett bedömningsrum.
En barnmorska kommer och ska kolla hjärtljudet. Jag hör att det slår. Ja! vår bebis lever, hade såklart en oroskänsla för vart blodet kom ifrån och om det hade hänt bebisen någonting. Med det slog, det lät. Hon säger att hon måste kolla med en annan maskin och tillkalla en läkare. Konstigt tänker jag, men det är väl rutin. Jag är förstföderska så jag vet ju inte vad som är vanligt eller inte. Läkaren kommer, kollar med ultraljud, hon säger ingenting. Varför säger hon ingenting? Tillslut säger hon att vi måste flytta oss till ett annat rum till en annan ultraljudsmaskin. Varför då tänker jag, men jag frågar inte varför bara följer efter. Hela min kropp skriker ”fel, fel, fel!”. Jag lägger mig i andra rummet. Det är ingen skön känsla. Jag är ensam utan Håkan, bara en massa personal runtomkring. Det kommer en specialistläkare också. Hon börjar göra ultraljudsundersökningen, drar över magen flera gånger. Dem ber mig ringa Håkan. Jag säger åt honom att han måste komma. Jag vet inget just då, men jag fattar att något är fel även fast ingen sagt något. Läkaren suckar flera gånger, drar över magen hela tiden. Jag är helt tyst. Säger ingenting. Tillslut säger läkaren, ”Jag kan inte hitta något hjärtljud”. Jag hör vad hon säger, men fattar inte vad hon menar. Jag hörde ju någonting där inne i andra rummet. (Nu i efterhand vet jag att det var min puls jag hörde).
Det är helt tyst i rummet. Ingen säger någonting. Alla står med beklagande blickar och jag ligger där på britsen och bara gråter. Känner mig så utlämnad och ensam. Varför gör dem ingenting för att hjälpa vår bebis? Känns som en evighet men tillslut kommer Håkan. Vi bara kramas. Tillslut säger jag, ”dem hittar inget hjärtljud”. Det blir så verkligt när jag själv säger dem orden. Hur kan vår bebis inte leva? Jag har ju känt sparkar hela natten. Allt blir så suddigt och svart efter detta. Jag frågar hur det blir nu. Dem berättar om vikten av att föda vaginalt för kroppen och min skull men också att vi måste vara beredda på ett akutsnitt då man inte vet vart blödningen kommer ifrån. Jag tänker bara att dem måste plocka ut mitt barn! Hur ska jag kunna föda ett barn som inte lever? Som inte kommer skrika? Går det ens? Kan man föda ett dött barn? Det är inte möjligt. Det är vad som snurrar i mitt huvud.
Jag hade börjat öppna mig lite och får värkstimulerande. Värkarna började komma och överlevnadsinstinkten kickar igång. Jag grät inte en enda gång under hela förlossningen. Jag förstår inte hur det gick till. Precis innan krystvärkarna frågade jag hur blir det nu. Barnmorskan förklarade att vi får klippa navelsträngen och barnet läggs på bröstet om vi vill. Det kändes självklart. Innerst inne hoppades jag på att dem bara hade sett fel och att det skulle komma ett skrik. Det gjorde det inte, men ut kom en alldeles perfekt liten flicka. 19/7-21 klockan 19:03 föddes vår lilla Ester. 2530g och 50cm. Lång och smal, stora fötter precis som sin pappa, men min lilla knöl-näsa. Det var så självklart att det var så där vårt lilla barn såg ut. Hon vi bara sett på en skärm, och känt i magen. Håkan klippte navelsträngen och hon kom upp på mitt bröst. Barnmorskan var snabb med att gratulera oss som föräldrar, det har varit betydelsefullt för oss att hon valde att namnge oss som mamma och pappa från första stund.
I samband med att moderkakan kom ut så upptäcker barnmorskan att navelsträngen har fäst fel, detta kallas Vasa Previa. I samband med att vattnet gick brast blodkärlen i navelsträngen som gjorde att vår Ester förlorade allt sitt blod. Jag skuldbelade mig själv många gånger efter varför vi inte bodde närmre sjukhus eller varför jag önskade att vattnet skulle gå. Kanske hade vi fått ha ett levande barn här då. Nu vet jag att jag inte hade kunnat påverka något. Det är bara sjukvården som kan påverka det, med att ändra sina rutiner. Att kolla efter infästningen av navelsträngen. Det finns inga garantier när man drabbas av Vasa Previa men det finns sätt att påverka och förhindra att barnet dör. Hur och vad gör man när ens barn har dött? Det är så viktigt att omgivningen vågar att vägleda när man är i den största chocken och sorgen samtidigt som man är med om det mest fantastiska som går att vara med om, att bli förälder. Vi hade en fantastisk barnmorska som hjälpte oss att skapa så många minnen som möjligt med Ester. Vi klädde på henne. Tog massa bilder. Gjorde hand- och fotavtryck och klippte en hårlock. Hon sa många gånger att ingenting är rätt eller fel, ni gör det som känns bäst för er. Det har jag tagit med mig.
Vi lämnade sjukhuset nästa dag. Jag kan än idag känna den varma sommarvinden i håret när vi kom utanför sjukhusets dörrar. Det kändes som om vi hade varit där i en evighet. Även fast det bara var lite mer än ett dygn. Vi hade så sett fram emot att vara tre stycken i bilen hem. Nu åkte vi dem 24 milen hem med ett tomt babyskydd. Dagen den 19 juli spelas upp om och om igen inuti mitt huvud. Vi kommer hem till ett hus som är så tyst, så tomt fast fyllt med bebisgrejer. Vagn, vagga, skötbord, kläder, salvor allt det där en bebis ska ha. Vad gör vi med alla saker? Ska vi ta bort allt eller låta det stå kvar? Vi valde att behålla sakerna så som dom stod när vi åkte hemifrån. Det har hjälpt oss under bearbetningen. Tiden står stilla. Vi gör utflykter varje dag samtidigt som vi ska välja kista, begravningsmusik och präst. Vi skulle planera ett dop, inte en begravning. Den 28 juli får Ester komma hem. Hon får ligga i sin säng, i sin vagn, vi får hålla henne i vår famn igen hemma i vårt hus, i Esters hem. Nu har hon fått använt sina saker men för en alldeles för kort stund. Det har gjort det lättare att acceptera att en lillasyster eller lillebror ska få ärva sakerna någon gång i framtiden. Jag och Håkan lägger tillsammans ner vårt barn i den minsta lilla kistan. Jag vill aldrig släppa henne. Jag vill för alltid känna hennes mjuka kind mot min. Smeka hennes stora fötter och pipas med hennes lilla näsa. Kistan är så liten men ändå så fyller hon den. Hon är den finaste vi skådat. Vi skruvar på locket.
Sorgen går hand i hand med saknaden. Blir man mer mottaglig och öppen efter att man varit med om den största sorgen i livet?
Vi får besök av en blå fjäril. Den följer med oss på våra dagliga promenader och på våra utflykter. Vi känner hennes närvaro i fjärilen. Vår lilla dotter är med oss i allt vi gör. Fjärilar har fått en extra betydelse för oss nu. Allt med fjärilar på, påminner om vår lilla flicka.
6/8 är dagen för begravningen. Tillsammans med våra familjer väljer vi att hålla akten på vår altan. Det är en varm dag och solen skiner. Det gör så ont i hela kroppen att veta att hon ligger där i den lilla vita kistan. Hon får den finaste platsen på kyrkogården. Att sänka ner henne i jorden blir så påtagligt. Fast jag vet innerst inne att det är bara hennes skal som ligger där, hon är uppe bland stjärnorna nu. Jag vet att hon blir väl omhändertagen uppe i himmelen. Din stjärna i himmelen ska för alltid lysa starkast. (Vi kollar upp namnbetydelsen för Ester, Ester betyder Stjärna).
Jag kan inte ens förstå att det är mig själv jag skriver om. Det är som att läsa någon annans berättelse. Sorgen är bedövande och vi lär oss under tiden vilka som finns där för oss oavsett vad. Jag kommer alltid ha ett trasigt hjärta och saknaden efter vårt barn går aldrig över men vi lär oss varje dag, timme, minut att leva med saknaden. Vi lär oss att ta till vara på de minnena vi fick, även fast det samtidigt gör så fruktansvärt ont att vi inte får chansen att skapa några nya eller se vårt barn växa.
Det känns bra att skriva och dela med sig. Jag har funnit väldigt mycket tröst och stöd i att läsa andras texter. Förstå att man inte är ensam även fast det känns som så. Det är hjärtskärande att det finns så många änglaföräldrar där ute.
Till er alla som orkat läsa hela vår berättelse, tack!
Våga prata om barnen som inte finns med oss på jorden, nämn våra barns namn. Vi är också mammor & pappor.
Via Sorg Consulting lär jag mig om sorg och hur sorgen ska bemötas och handskas med. Verktyg som är så viktiga och användbara under resten av vårt liv.
/ Andrea Skott Dahlgren
Vi förlorade vår lilla Ester i samband med förlossningen i vecka 38 + 3.
För snart exakt ett år sedan fick vi se henne för första gången, vi fick se att någonting växte och levde inuti min mage. Efter två missfall vågade vi inte tro eller hoppas att det skulle gå vägen denna gången. Men vecka efter vecka gick och vår lilla bebis växte och allt var helt normalt. Magkänslan sa hela tiden att det inte kommer gå bra, men ju längre tiden gick och ju mer bebisen växte ju mer kom självförtroendet att detta kommer gå bra. Tredje gången gillt. Runt v.35 fick vi åka in på ett tillväxtultraljud då man tyckte att magen inte hade växt som den skulle. Allt såg bra ut, de uppskattade att hon vägde ca 2600g och skulle väga 3500g vid fullgången. Alla ultraljud har jag fått varit själv på utan min sambo Håkan på grund av pandemin. Vi hade tur i alla fall att han fick följa med på ett besök hos barnmorskan och fick höra hjärtljuden. Jag hade inte planerat eller föreställt mig förlossningen på ett speciellt sätt. Jag hade bara en stark önskan att förlossningen skulle komma igång av sig själv.
Under natten till den 19 juli, 11 dagar innan BF kände jag bebisen i magen mer än vanligt. Det var mycket aktivitet där inne och jag sov dåligt. Fick sätta mig i soffan halvt liggandes för att blunda lite. Vaknade strax innan 05:00 och gick då och la mig i sängen. Det blev blött. Min första tanke var ”yes, det är vattnet som går, nu är det igång!”. Gick in på toaletten och kände att det rann efter benen, tittar ner. Det är blod. Blod över allt. Blod på hela golvet. Blodet är blandat med vatten känner jag, för det rinner så fort. Jag ropar på Håkan, ringer förlossningen och berättar vad som hänt. Det är helt normalt säger dem. Min magkänsla säger något helt annat än normalt. Det är ju blod! Det är inget bra att det kommer blod men jag försöker intala mig själv att vara lugn…
Vi får veta att vi inte behöver stressa men att vi ska ta oss in. Vi gör oss i ordning, det är en varm sommarmorgon så jag drar på mig en bekväm klänning och tar med mig en handduk att sitta på och åker dem 24 milen in till sjukhuset. Stannar efter vägen och byter binda, den är full av blod/vatten. Vi beslutar oss för att ringa förlossningen igen. Dem säger att det är bra att vi ringer och säger att vi ska åka in. Vi är ju redan på väg in, vi har åkt i 2 timmar! Vi bor i ett län med långa avstånd till sjukhuset. Väl framme får jag gå in själv för en bedömning, och Håkan får hitta en parkeringsplats. Jag går in till förlossningen och ringer på. Känner mig så peppad och spänd. Nu är det dags. Vi ska föda barn, vi ska få träffa vår lilla filur i magen. Undra vem det är? Är det en pojke eller tjej? Vem är den lik? Även fast jag inte sovit så mycket under natten så är jag så taggad. En gullig sjuksköterska möter mig i dörren. Hon ber mig ställa mig på vågen och sen gå in till ett bedömningsrum.
En barnmorska kommer och ska kolla hjärtljudet. Jag hör att det slår. Ja! vår bebis lever, hade såklart en oroskänsla för vart blodet kom ifrån och om det hade hänt bebisen någonting. Med det slog, det lät. Hon säger att hon måste kolla med en annan maskin och tillkalla en läkare. Konstigt tänker jag, men det är väl rutin. Jag är förstföderska så jag vet ju inte vad som är vanligt eller inte. Läkaren kommer, kollar med ultraljud, hon säger ingenting. Varför säger hon ingenting? Tillslut säger hon att vi måste flytta oss till ett annat rum till en annan ultraljudsmaskin. Varför då tänker jag, men jag frågar inte varför bara följer efter. Hela min kropp skriker ”fel, fel, fel!”. Jag lägger mig i andra rummet. Det är ingen skön känsla. Jag är ensam utan Håkan, bara en massa personal runtomkring. Det kommer en specialistläkare också. Hon börjar göra ultraljudsundersökningen, drar över magen flera gånger. Dem ber mig ringa Håkan. Jag säger åt honom att han måste komma. Jag vet inget just då, men jag fattar att något är fel även fast ingen sagt något. Läkaren suckar flera gånger, drar över magen hela tiden. Jag är helt tyst. Säger ingenting. Tillslut säger läkaren, ”Jag kan inte hitta något hjärtljud”. Jag hör vad hon säger, men fattar inte vad hon menar. Jag hörde ju någonting där inne i andra rummet. (Nu i efterhand vet jag att det var min puls jag hörde).
Det är helt tyst i rummet. Ingen säger någonting. Alla står med beklagande blickar och jag ligger där på britsen och bara gråter. Känner mig så utlämnad och ensam. Varför gör dem ingenting för att hjälpa vår bebis? Känns som en evighet men tillslut kommer Håkan. Vi bara kramas. Tillslut säger jag, ”dem hittar inget hjärtljud”. Det blir så verkligt när jag själv säger dem orden. Hur kan vår bebis inte leva? Jag har ju känt sparkar hela natten. Allt blir så suddigt och svart efter detta. Jag frågar hur det blir nu. Dem berättar om vikten av att föda vaginalt för kroppen och min skull men också att vi måste vara beredda på ett akutsnitt då man inte vet vart blödningen kommer ifrån. Jag tänker bara att dem måste plocka ut mitt barn! Hur ska jag kunna föda ett barn som inte lever? Som inte kommer skrika? Går det ens? Kan man föda ett dött barn? Det är inte möjligt. Det är vad som snurrar i mitt huvud.
Jag hade börjat öppna mig lite och får värkstimulerande. Värkarna började komma och överlevnadsinstinkten kickar igång. Jag grät inte en enda gång under hela förlossningen. Jag förstår inte hur det gick till. Precis innan krystvärkarna frågade jag hur blir det nu. Barnmorskan förklarade att vi får klippa navelsträngen och barnet läggs på bröstet om vi vill. Det kändes självklart. Innerst inne hoppades jag på att dem bara hade sett fel och att det skulle komma ett skrik. Det gjorde det inte, men ut kom en alldeles perfekt liten flicka. 19/7-21 klockan 19:03 föddes vår lilla Ester. 2530g och 50cm. Lång och smal, stora fötter precis som sin pappa, men min lilla knöl-näsa. Det var så självklart att det var så där vårt lilla barn såg ut. Hon vi bara sett på en skärm, och känt i magen. Håkan klippte navelsträngen och hon kom upp på mitt bröst. Barnmorskan var snabb med att gratulera oss som föräldrar, det har varit betydelsefullt för oss att hon valde att namnge oss som mamma och pappa från första stund.
I samband med att moderkakan kom ut så upptäcker barnmorskan att navelsträngen har fäst fel, detta kallas Vasa Previa. I samband med att vattnet gick brast blodkärlen i navelsträngen som gjorde att vår Ester förlorade allt sitt blod. Jag skuldbelade mig själv många gånger efter varför vi inte bodde närmre sjukhus eller varför jag önskade att vattnet skulle gå. Kanske hade vi fått ha ett levande barn här då. Nu vet jag att jag inte hade kunnat påverka något. Det är bara sjukvården som kan påverka det, med att ändra sina rutiner. Att kolla efter infästningen av navelsträngen. Det finns inga garantier när man drabbas av Vasa Previa men det finns sätt att påverka och förhindra att barnet dör. Hur och vad gör man när ens barn har dött? Det är så viktigt att omgivningen vågar att vägleda när man är i den största chocken och sorgen samtidigt som man är med om det mest fantastiska som går att vara med om, att bli förälder. Vi hade en fantastisk barnmorska som hjälpte oss att skapa så många minnen som möjligt med Ester. Vi klädde på henne. Tog massa bilder. Gjorde hand- och fotavtryck och klippte en hårlock. Hon sa många gånger att ingenting är rätt eller fel, ni gör det som känns bäst för er. Det har jag tagit med mig.
Vi lämnade sjukhuset nästa dag. Jag kan än idag känna den varma sommarvinden i håret när vi kom utanför sjukhusets dörrar. Det kändes som om vi hade varit där i en evighet. Även fast det bara var lite mer än ett dygn. Vi hade så sett fram emot att vara tre stycken i bilen hem. Nu åkte vi dem 24 milen hem med ett tomt babyskydd. Dagen den 19 juli spelas upp om och om igen inuti mitt huvud. Vi kommer hem till ett hus som är så tyst, så tomt fast fyllt med bebisgrejer. Vagn, vagga, skötbord, kläder, salvor allt det där en bebis ska ha. Vad gör vi med alla saker? Ska vi ta bort allt eller låta det stå kvar? Vi valde att behålla sakerna så som dom stod när vi åkte hemifrån. Det har hjälpt oss under bearbetningen. Tiden står stilla. Vi gör utflykter varje dag samtidigt som vi ska välja kista, begravningsmusik och präst. Vi skulle planera ett dop, inte en begravning. Den 28 juli får Ester komma hem. Hon får ligga i sin säng, i sin vagn, vi får hålla henne i vår famn igen hemma i vårt hus, i Esters hem. Nu har hon fått använt sina saker men för en alldeles för kort stund. Det har gjort det lättare att acceptera att en lillasyster eller lillebror ska få ärva sakerna någon gång i framtiden. Jag och Håkan lägger tillsammans ner vårt barn i den minsta lilla kistan. Jag vill aldrig släppa henne. Jag vill för alltid känna hennes mjuka kind mot min. Smeka hennes stora fötter och pipas med hennes lilla näsa. Kistan är så liten men ändå så fyller hon den. Hon är den finaste vi skådat. Vi skruvar på locket.
Sorgen går hand i hand med saknaden. Blir man mer mottaglig och öppen efter att man varit med om den största sorgen i livet?
Vi får besök av en blå fjäril. Den följer med oss på våra dagliga promenader och på våra utflykter. Vi känner hennes närvaro i fjärilen. Vår lilla dotter är med oss i allt vi gör. Fjärilar har fått en extra betydelse för oss nu. Allt med fjärilar på, påminner om vår lilla flicka.
6/8 är dagen för begravningen. Tillsammans med våra familjer väljer vi att hålla akten på vår altan. Det är en varm dag och solen skiner. Det gör så ont i hela kroppen att veta att hon ligger där i den lilla vita kistan. Hon får den finaste platsen på kyrkogården. Att sänka ner henne i jorden blir så påtagligt. Fast jag vet innerst inne att det är bara hennes skal som ligger där, hon är uppe bland stjärnorna nu. Jag vet att hon blir väl omhändertagen uppe i himmelen. Din stjärna i himmelen ska för alltid lysa starkast. (Vi kollar upp namnbetydelsen för Ester, Ester betyder Stjärna).
Jag kan inte ens förstå att det är mig själv jag skriver om. Det är som att läsa någon annans berättelse. Sorgen är bedövande och vi lär oss under tiden vilka som finns där för oss oavsett vad. Jag kommer alltid ha ett trasigt hjärta och saknaden efter vårt barn går aldrig över men vi lär oss varje dag, timme, minut att leva med saknaden. Vi lär oss att ta till vara på de minnena vi fick, även fast det samtidigt gör så fruktansvärt ont att vi inte får chansen att skapa några nya eller se vårt barn växa.
Det känns bra att skriva och dela med sig. Jag har funnit väldigt mycket tröst och stöd i att läsa andras texter. Förstå att man inte är ensam även fast det känns som så. Det är hjärtskärande att det finns så många änglaföräldrar där ute.
Till er alla som orkat läsa hela vår berättelse, tack!
Våga prata om barnen som inte finns med oss på jorden, nämn våra barns namn. Vi är också mammor & pappor.
Via Sorg Consulting lär jag mig om sorg och hur sorgen ska bemötas och handskas med. Verktyg som är så viktiga och användbara under resten av vårt liv.
/ Andrea Skott Dahlgren