Vi väntade en bebis - men fick en ängel
Vi sitter på balkongen och njuter av sommarvärmen en kväll i juli, när jag nämner att jag tror att jag är gravid. Visst har vi sagt att vi ville ha barn tillsammans men skulle ta det lugnt och det fick komma när det kom.
Vilket det gjorde tidigt in i vårt förhållande, min magkänsla visade sig ha rätt.
Vi bestämde oss för att bara berätta för de närmaste och vänta att berätta för resten. I vecka 21 på rutinultraljudet fick jag veta att vi väntade en liten flicka, skickade då till Jocke att vi skulle få en liten tös i mars, 4 dagar efter vår 1- årsdag var hon planerad att komma.
Tiden går och magen börjar bli större samt att sparkarna blir fler och fler. Det känns så overkligt att känna hur ett litet liv växer inom en, man fylls av en sån glädje och kärlek. Hon var en kvälls/nattaktiv bebis som gärna sparkade ikapp med pappas snarkningar, som jag idag ser som ett av de finaste minnena jag har.
Den 27 december började jag bli orolig för att det var något som var fel när jag inte känt några sparkar på 3-4 timmar, vi var ju ändå i vecka 27+1. Pratade med min närmaste vän och blev tillsagd att ringa förlossningen. Jag ringde till förlossningen men dem ville inte ta in mig för undersökning, då detta var vanligt, så jag skulle dricka ett glas kallt vatten och putta på magen så skulle det göra susen. Så jag som förstföderska gjorde som dem sa utan att protestera.
Dagarna flyter på och det blir den 4/1, klockan 02.15 innan jag somnar så känner jag att hon sparkar för vad som ska vara sista gången, vi var nu i vecka 28+2. På eftermiddagen samma dag åker jag till min barnmorska för rutinkontroll, alla prover såg bra ut och vi började prata förlossningsbrev samt att jag skulle på screening och tillväxtultraljud. Det var dags att mäta magen och lyssna på fosterljud, min barnmorska letar efter hjärtljuden men finner inte det. Hon ser orolig ut och går ut ur rummet och ringer förlossningen. Jag blir tillsagd att köra in till förlossningen för att göra ett ultraljud, men jag fick inte ta med Jocke på grund av pandemin.
Väl där inne får jag komma in i rummet och lägger mig ner och doktorn kommer in, han presenterar sig o börjar kolla. Jag ser då vår fina flicka på skärmen och doktorn slutar undersökningen för att ge mig beskedet att hon inte lever mer.
Jag trodde han skämtade, men två sekunder senare bryter jag ihop totalt. Han sitter och kollar på mig som att jag vore från en annan planet och inte förstår varför jag bröt ihop. Han satt där och försökte intala mig att hon varit död i flera veckor då hon var tillväxthämmad, men jag hade hört hennes hjärtljud dagarna kring Lucia och jag kände hennes sparkar under natten. Men enligt honom var det inbillning, han tacka för sig och gick. Barnmorskan som var med i rummet börja gråta och frågar om hon kunde lämna rummet så jag kunde ringa Jocke. Men jag kunde inte förmå mig att ringa så jag skrev först och ringde upp honom efter en stund. Efter vi lagt på ringde jag min bästa vän som var utanför lasarettet och väntade, gick ut för att få lite luft. Tillsammans satt vi där utanför entrén och grät och bara kramade om varandra innan jag gick in igen för att vänta på Jocke. Efter en stund så kom han in på förlossningen och jag satt med mamma i telefonen när Jocke kom in i rummet. Vi sa att vi ville starta igång direkt men dem vägrade, utan vi fick komma tillbaka dagen efter. Efter många om och men så kör vi hem, där det första vi ser är alla hennes saker. Joelles julklappar hon hade fått fast hon låg i magen. För min del blev de knappt tre timmar osammanhängande sömn den natten, jag bara grät och grät.
Vi kör tillbaka till förlossningen, där vi ska börja morgonen med enormt många stick då de inte hitta en bra ven att sätta kanylen i. De tar sina 17 rör blod från mig och jag får lite frukost, och får invänta igångsättning. Dem ger mig mina tabletter och sen är det bara att vänta. Under tiden satt vi och pratade om vad vi skulle ge henne för namn, då vi inte kommit på något ännu. Vi visste vi ville ha något på J men inget vanligt, så tog fram en lista med namn som min mamma skrivit och vi fastnade för Joelle. Vi får prata med sjukhusprästen om hur vi vill göra med begravning med mera. Vi var båda inställda på att vi inte ville se Joelle, men efter att vi pratat med prästen så ändrade jag mig.
Dagen fortlöper med besök från kuratorn och Jocke körde hem en runda för att hämta saker till mig och den lilla. Under dagen vägrar jag smärtstillande men dem tyckte det var dags för att sova vid 21.30 så fick jag avslappnade och smärtstillande. Jocke körde hem när jag skulle sova, och jag satte mig i duschen för det började göra mer och mer ont. Vid 00:00 ringde jag efter smärtstillande som jag fick och 01:00 skulle jag få nästa tablett för att öppna mig. Men istället fick de dra fram lustgasen och jag ringde Jocke och han fick komma för det var igång. Jag kommer inte ihåg något förrän jag behövde gå på toa. Efter många om och men så vingla jag in på toa och när jag ska kissa så plumsar det till, för att sekunden efter göra oerhört ont. Jag trodde jag dränkte henne i toan, men dem ledde in mig i sängen igen för att hon var på väg ut.
Joelle föddes den 6/1 2021 kl 02.45, 13 timmar efter att de gav mig första tabletten. Både jag och Jocke undrade varför hon inte skrek, men det gick upp för oss lika fort att det kommer hon aldrig göra. Jag fick upp henne på bröstet och fick se vår fina flicka. Vår perfekta lilla tjej med 10 fingrar och 10 tår, hon var 38 cm & vägde bara 530 gram, men så perfekt trots att hon var tillväxthämmad.
Den kärlek, lycka och sorg som var i en känslomässig virvelvind går inte att förklara. Vi nyttjade tiden fick med henne, men allt kändes som att vi skulle bestämma begravning och säga farväl samma dag. Så vi höll en liten ceremoni på sjukhuset för bara oss, för att sen hålla en för våra familjerna den dagen hon var beräknad. Så den 26/3 kom sjukhusprästen till den minneslund hon ligger och höll en ceremoni för Joelle med våra nära och kära.
Idag har det gått exakt ett år sedan vår efterlängtade dotter blev en ängel. Vägen har inte varit lätt, mycket bråkande med myndigheter och få höra så oerhört dumma kommentarer från folk.
Vi har en egen hylla med lite saker som är hennes här hemma och vi tänder ljus varje kväll hemma och varje vecka i minneslunden, det har varit oerhört hjälpsamt att ha detta för att känna lite mer närhet till henne.
Men vi har även fått så oerhört mycket kärlek och stöd från så oerhört många i vår närhet, samt träffat så många fina människor mitt i vår sorg. Så vi vill passa på att tacka alla som verkligen funnits där för oss genom sorgens första år och även till Sorgconsulting som gett så oerhört mycket stöd.
/ Jenniefer Forsberg
Vi bestämde oss för att bara berätta för de närmaste och vänta att berätta för resten. I vecka 21 på rutinultraljudet fick jag veta att vi väntade en liten flicka, skickade då till Jocke att vi skulle få en liten tös i mars, 4 dagar efter vår 1- årsdag var hon planerad att komma.
Tiden går och magen börjar bli större samt att sparkarna blir fler och fler. Det känns så overkligt att känna hur ett litet liv växer inom en, man fylls av en sån glädje och kärlek. Hon var en kvälls/nattaktiv bebis som gärna sparkade ikapp med pappas snarkningar, som jag idag ser som ett av de finaste minnena jag har.
Den 27 december började jag bli orolig för att det var något som var fel när jag inte känt några sparkar på 3-4 timmar, vi var ju ändå i vecka 27+1. Pratade med min närmaste vän och blev tillsagd att ringa förlossningen. Jag ringde till förlossningen men dem ville inte ta in mig för undersökning, då detta var vanligt, så jag skulle dricka ett glas kallt vatten och putta på magen så skulle det göra susen. Så jag som förstföderska gjorde som dem sa utan att protestera.
Dagarna flyter på och det blir den 4/1, klockan 02.15 innan jag somnar så känner jag att hon sparkar för vad som ska vara sista gången, vi var nu i vecka 28+2. På eftermiddagen samma dag åker jag till min barnmorska för rutinkontroll, alla prover såg bra ut och vi började prata förlossningsbrev samt att jag skulle på screening och tillväxtultraljud. Det var dags att mäta magen och lyssna på fosterljud, min barnmorska letar efter hjärtljuden men finner inte det. Hon ser orolig ut och går ut ur rummet och ringer förlossningen. Jag blir tillsagd att köra in till förlossningen för att göra ett ultraljud, men jag fick inte ta med Jocke på grund av pandemin.
Väl där inne får jag komma in i rummet och lägger mig ner och doktorn kommer in, han presenterar sig o börjar kolla. Jag ser då vår fina flicka på skärmen och doktorn slutar undersökningen för att ge mig beskedet att hon inte lever mer.
Jag trodde han skämtade, men två sekunder senare bryter jag ihop totalt. Han sitter och kollar på mig som att jag vore från en annan planet och inte förstår varför jag bröt ihop. Han satt där och försökte intala mig att hon varit död i flera veckor då hon var tillväxthämmad, men jag hade hört hennes hjärtljud dagarna kring Lucia och jag kände hennes sparkar under natten. Men enligt honom var det inbillning, han tacka för sig och gick. Barnmorskan som var med i rummet börja gråta och frågar om hon kunde lämna rummet så jag kunde ringa Jocke. Men jag kunde inte förmå mig att ringa så jag skrev först och ringde upp honom efter en stund. Efter vi lagt på ringde jag min bästa vän som var utanför lasarettet och väntade, gick ut för att få lite luft. Tillsammans satt vi där utanför entrén och grät och bara kramade om varandra innan jag gick in igen för att vänta på Jocke. Efter en stund så kom han in på förlossningen och jag satt med mamma i telefonen när Jocke kom in i rummet. Vi sa att vi ville starta igång direkt men dem vägrade, utan vi fick komma tillbaka dagen efter. Efter många om och men så kör vi hem, där det första vi ser är alla hennes saker. Joelles julklappar hon hade fått fast hon låg i magen. För min del blev de knappt tre timmar osammanhängande sömn den natten, jag bara grät och grät.
Vi kör tillbaka till förlossningen, där vi ska börja morgonen med enormt många stick då de inte hitta en bra ven att sätta kanylen i. De tar sina 17 rör blod från mig och jag får lite frukost, och får invänta igångsättning. Dem ger mig mina tabletter och sen är det bara att vänta. Under tiden satt vi och pratade om vad vi skulle ge henne för namn, då vi inte kommit på något ännu. Vi visste vi ville ha något på J men inget vanligt, så tog fram en lista med namn som min mamma skrivit och vi fastnade för Joelle. Vi får prata med sjukhusprästen om hur vi vill göra med begravning med mera. Vi var båda inställda på att vi inte ville se Joelle, men efter att vi pratat med prästen så ändrade jag mig.
Dagen fortlöper med besök från kuratorn och Jocke körde hem en runda för att hämta saker till mig och den lilla. Under dagen vägrar jag smärtstillande men dem tyckte det var dags för att sova vid 21.30 så fick jag avslappnade och smärtstillande. Jocke körde hem när jag skulle sova, och jag satte mig i duschen för det började göra mer och mer ont. Vid 00:00 ringde jag efter smärtstillande som jag fick och 01:00 skulle jag få nästa tablett för att öppna mig. Men istället fick de dra fram lustgasen och jag ringde Jocke och han fick komma för det var igång. Jag kommer inte ihåg något förrän jag behövde gå på toa. Efter många om och men så vingla jag in på toa och när jag ska kissa så plumsar det till, för att sekunden efter göra oerhört ont. Jag trodde jag dränkte henne i toan, men dem ledde in mig i sängen igen för att hon var på väg ut.
Joelle föddes den 6/1 2021 kl 02.45, 13 timmar efter att de gav mig första tabletten. Både jag och Jocke undrade varför hon inte skrek, men det gick upp för oss lika fort att det kommer hon aldrig göra. Jag fick upp henne på bröstet och fick se vår fina flicka. Vår perfekta lilla tjej med 10 fingrar och 10 tår, hon var 38 cm & vägde bara 530 gram, men så perfekt trots att hon var tillväxthämmad.
Den kärlek, lycka och sorg som var i en känslomässig virvelvind går inte att förklara. Vi nyttjade tiden fick med henne, men allt kändes som att vi skulle bestämma begravning och säga farväl samma dag. Så vi höll en liten ceremoni på sjukhuset för bara oss, för att sen hålla en för våra familjerna den dagen hon var beräknad. Så den 26/3 kom sjukhusprästen till den minneslund hon ligger och höll en ceremoni för Joelle med våra nära och kära.
Idag har det gått exakt ett år sedan vår efterlängtade dotter blev en ängel. Vägen har inte varit lätt, mycket bråkande med myndigheter och få höra så oerhört dumma kommentarer från folk.
Vi har en egen hylla med lite saker som är hennes här hemma och vi tänder ljus varje kväll hemma och varje vecka i minneslunden, det har varit oerhört hjälpsamt att ha detta för att känna lite mer närhet till henne.
Men vi har även fått så oerhört mycket kärlek och stöd från så oerhört många i vår närhet, samt träffat så många fina människor mitt i vår sorg. Så vi vill passa på att tacka alla som verkligen funnits där för oss genom sorgens första år och även till Sorgconsulting som gett så oerhört mycket stöd.
/ Jenniefer Forsberg