Min och Elias berättelse
Det är söndag den 30/8 2020. Klockan är 05.52 och jag väcks av att det bankar på dörren i vår villa i Luleå. Det första som slår mig är att det måste vara bonussonen som dragit iväg och glömt sin nyckel.
När jag kommer ner för trappen, så ser jag att det står en polis utanför dörren. Jag öppnar och den ena frågar mig om jag är Linda Vesterberg och när jag svarar JA, så ber han att vi ska gå in och att jag ska sätta mig ner.
Det är 8 trappsteg ner till köket och på de stegen hinner jag tänka, vem är det? Vem av mina barn har varit med om något och VAD är det som hänt? Hjärtat slår i 190 och jag är redan så torr i munnen att jag knappt kan prata. När vi väl satte oss ned så började den ena att bläddra i ett block och säger med en röst som jag ännu idag minns; ”Vi beklagar, men vi måste meddela att din son Elias Vesterberg har avlidit i natt”.
Det var som om någon drog undan hela golvet under mig. Jag förstår inte? Vad säger du? Jag pratade ju med honom igår och han var ju chaufför på en cruising i Boden. Vad menar ni har hänt? Då berättar dem att han var påträffad nedanför balkongen där hans flickvän bodde och att man har försökt med återupplivande åtgärder i över 1 ½ timme men inte lyckats. Han avled på sjukhuset.
Fortfarande idag när jag skriver om detta eller pratar om detta så väcker det så mycket ångest. Tror alltid att jag kommit ifrån detta, men tyvärr så är det som en dålig skräckfilm som spelas upp för mitt inre. Jag hör mig själv säga; varför var det inte med en bil eller skoter han dog? För då hade jag med bestämdhet vetat att han dog när han gjorde något han älskade. Låter nog sjukt att säga, men just där och då var det så jag kände.
Jag förstod inte att han var död. Jag förstod inte att min lilla pojke på 21 år inte längre fanns i livet. För mig var det så att jag där och då var helt övertygad om att Elias tagit sitt liv. Tyvärr har det varit så många turer kring hans bortgång och med hänsyn till de inblandade så vill jag inte gå in mer på detta, mer än att vi ännu idag inte vet vad som hände.
Vi vet INTE vad som egentligen var orsaken till att han var där han var, men det är också något vi måste lära oss att hantera och gå vidare ifrån. Vi har inte några svar och vi kommer inte få några för den som kan ge oss svaren ligger nedgrävd på en kyrkogård. Det enda vi vet är att han och hans flickvän inte var vänner under kvällen och att det kan ha varit anledningen till det som skedde.
Jag minns dessa steg jag sedan tog in i rummet bredvid där min älskade unge låg. Där bara låg han. Så fin och ren och helt utan synliga skador. De var helt overklig känsla. Att se sitt eget barn ligga där och sakta sjunker det in att han är död. Jag kommer aldrig mer se hans ögon. Han är borta. Men när jag kramade om honom så luktade han Elias. Elias parfym uppblandad med bloddoft. Ni vet den där fräna doften som ibland kan komma från en köttbit. Men det var min son.
Någonstans här så föll polletten ner och jag bara rasade ihop på golvet och skrek. Jag hade inte en muskel i kroppen som bar mig längre. Som tur hade min mamma och pappa kommit, och mamma tog mig i sina armar. Jag lyckades ställa mig upp och efter ett tag så kunde jag åter ta i honom. Hans kind var ännu ljummen och jag strök på hans hår. Prästen frågade om jag ville ha en sax och klippa en hårlock från honom och de är jag så innerligt tacksam för idag. Jag har ännu kvar den locken och än idag så luktar jag på den då och då och drar den över mina kinder.
Det har varit en helvetes resa kring Elias bortgång. Mycket för att vi har fått så många olika versioner och det gör ju att man har så många frågor kvar, ännu idag. Det har förekommit så mycket förtal och det har smärtat något så otroligt som mamma. Jag förlorade inte bara min son, han blev även allmänt skvallerämne och det gjorde minst lika ont. Speciellt eftersom många pratade om att han varit påverkad av droger osv. Obduktionen visade dock att han hade varken alkohol eller droger i kroppen.
Ganska snart efteråt så sökte jag hjälp hos min läkare och jag fick även en terapeut att prata med genom min egna sjukförsäkring, så jag har fått en hel del hjälp. Trots att jag själv är utbildad terapeut kan man inte hjälpa sig själv i en sådan här situation.
Det jobbiga har varit omgivningen. Att hantera dem som vill finnas men som man inte orkar finnas för. Det är så många som hörde av sig i början och som skrev att dem finns, och om jag ville äta lunch eller ta en promenad så var det bara att höra av sig. Men det är just den saken, man bara orkar inte att höra av sig till andra.
När vi kom till årsdagen så kunde jag känna en viss stolthet över att Elias var den person som han var. Alla hans vänner hedrade hans minne med att skapa en cruising till Elias ära. Här och nu har vi insett hur omtyckt han var, av så många. I all sorg så värmer det i mammahjärtat.
Han har alltid haft jobbigt i skolan och när han var 17 år fick han diagnos ADHD samt dyslexi.
Det var ett jobbigt slag att få så sent i livet och kanske det är en impuls från detta som gjorde att han idag inte lever, men hans minne ska alltid leva kvar. Alltid saknad, aldrig glömd.
Idag är jag aktiv inom Suicide Zero och jag har även utbildat mig till sorg- och traumaterapeut för det jag vill, som utbildad samtalsterapeut, är att hjälpa och stötta andra föräldrar som hamnar där jag hamnade. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn, det går liksom mot allt vi lärt oss.
Med vänliga hälsningar/
Linda Vesterberg, Elias mamma 990305-200830
Det är 8 trappsteg ner till köket och på de stegen hinner jag tänka, vem är det? Vem av mina barn har varit med om något och VAD är det som hänt? Hjärtat slår i 190 och jag är redan så torr i munnen att jag knappt kan prata. När vi väl satte oss ned så började den ena att bläddra i ett block och säger med en röst som jag ännu idag minns; ”Vi beklagar, men vi måste meddela att din son Elias Vesterberg har avlidit i natt”.
Det var som om någon drog undan hela golvet under mig. Jag förstår inte? Vad säger du? Jag pratade ju med honom igår och han var ju chaufför på en cruising i Boden. Vad menar ni har hänt? Då berättar dem att han var påträffad nedanför balkongen där hans flickvän bodde och att man har försökt med återupplivande åtgärder i över 1 ½ timme men inte lyckats. Han avled på sjukhuset.
Fortfarande idag när jag skriver om detta eller pratar om detta så väcker det så mycket ångest. Tror alltid att jag kommit ifrån detta, men tyvärr så är det som en dålig skräckfilm som spelas upp för mitt inre. Jag hör mig själv säga; varför var det inte med en bil eller skoter han dog? För då hade jag med bestämdhet vetat att han dog när han gjorde något han älskade. Låter nog sjukt att säga, men just där och då var det så jag kände.
Jag förstod inte att han var död. Jag förstod inte att min lilla pojke på 21 år inte längre fanns i livet. För mig var det så att jag där och då var helt övertygad om att Elias tagit sitt liv. Tyvärr har det varit så många turer kring hans bortgång och med hänsyn till de inblandade så vill jag inte gå in mer på detta, mer än att vi ännu idag inte vet vad som hände.
Vi vet INTE vad som egentligen var orsaken till att han var där han var, men det är också något vi måste lära oss att hantera och gå vidare ifrån. Vi har inte några svar och vi kommer inte få några för den som kan ge oss svaren ligger nedgrävd på en kyrkogård. Det enda vi vet är att han och hans flickvän inte var vänner under kvällen och att det kan ha varit anledningen till det som skedde.
Jag minns dessa steg jag sedan tog in i rummet bredvid där min älskade unge låg. Där bara låg han. Så fin och ren och helt utan synliga skador. De var helt overklig känsla. Att se sitt eget barn ligga där och sakta sjunker det in att han är död. Jag kommer aldrig mer se hans ögon. Han är borta. Men när jag kramade om honom så luktade han Elias. Elias parfym uppblandad med bloddoft. Ni vet den där fräna doften som ibland kan komma från en köttbit. Men det var min son.
Någonstans här så föll polletten ner och jag bara rasade ihop på golvet och skrek. Jag hade inte en muskel i kroppen som bar mig längre. Som tur hade min mamma och pappa kommit, och mamma tog mig i sina armar. Jag lyckades ställa mig upp och efter ett tag så kunde jag åter ta i honom. Hans kind var ännu ljummen och jag strök på hans hår. Prästen frågade om jag ville ha en sax och klippa en hårlock från honom och de är jag så innerligt tacksam för idag. Jag har ännu kvar den locken och än idag så luktar jag på den då och då och drar den över mina kinder.
Det har varit en helvetes resa kring Elias bortgång. Mycket för att vi har fått så många olika versioner och det gör ju att man har så många frågor kvar, ännu idag. Det har förekommit så mycket förtal och det har smärtat något så otroligt som mamma. Jag förlorade inte bara min son, han blev även allmänt skvallerämne och det gjorde minst lika ont. Speciellt eftersom många pratade om att han varit påverkad av droger osv. Obduktionen visade dock att han hade varken alkohol eller droger i kroppen.
Ganska snart efteråt så sökte jag hjälp hos min läkare och jag fick även en terapeut att prata med genom min egna sjukförsäkring, så jag har fått en hel del hjälp. Trots att jag själv är utbildad terapeut kan man inte hjälpa sig själv i en sådan här situation.
Det jobbiga har varit omgivningen. Att hantera dem som vill finnas men som man inte orkar finnas för. Det är så många som hörde av sig i början och som skrev att dem finns, och om jag ville äta lunch eller ta en promenad så var det bara att höra av sig. Men det är just den saken, man bara orkar inte att höra av sig till andra.
När vi kom till årsdagen så kunde jag känna en viss stolthet över att Elias var den person som han var. Alla hans vänner hedrade hans minne med att skapa en cruising till Elias ära. Här och nu har vi insett hur omtyckt han var, av så många. I all sorg så värmer det i mammahjärtat.
Han har alltid haft jobbigt i skolan och när han var 17 år fick han diagnos ADHD samt dyslexi.
Det var ett jobbigt slag att få så sent i livet och kanske det är en impuls från detta som gjorde att han idag inte lever, men hans minne ska alltid leva kvar. Alltid saknad, aldrig glömd.
Idag är jag aktiv inom Suicide Zero och jag har även utbildat mig till sorg- och traumaterapeut för det jag vill, som utbildad samtalsterapeut, är att hjälpa och stötta andra föräldrar som hamnar där jag hamnade. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn, det går liksom mot allt vi lärt oss.
Med vänliga hälsningar/
Linda Vesterberg, Elias mamma 990305-200830