Vår ängel Ella
Det är tyst, hör ingenting. Det enda jag kan känna är hennes beklagande blick och hennes kalla hand på min axel. Jag ser hur hennes mun rör sig, men jag hör ingenting. Min bebis är helt stilla, hennes hjärta har slutat slå.
Det är en varm sommardag och solen lyser med sin högsta närvaro, vi sitter i bilen på väg in till Akademiska Sjukhuset. Magkänslan säger att något är fel och vi måste åka in och kolla detta. Klockan är 10:00 när jag själv får gå in på kontroll på sjukhuset, Fredde och Melina får sitta kvar i bilen på grund av Corona. Jag kommer in och möts av en trevlig barnmorska som kopplar på ett CTG, jag är nervös. Jag känner ju att något är fel. Det tar inte lång tid innan hon hittar bebisens hjärtljud, hon lever! Jag kände då ur en tyngd föll och mina axlar sänktes av lättnad. Men ändå kunde jag inte släppa känslan av att någonting var enormt fel. Jag kände ju fortfarande inga rörelser, jag har inte känt henne på snart 24 timmar.
Jag får invänta läkaren för vidare bedömning, kliver in på hennes rum och hon talar om att CTG-kurvan ser bra ut och att jag kan åka hem. Jag menar på att jag inte känt henne på snart ett dygn och vill göra ett tillväxtultraljud. Hon nöjer sig med att göra en ett snabbt ultraljud där hon mäter fostervattnet, som nu har ökat 1 cm i den djupaste fickan. Bebisen har också satt sig upp och ligger nu inte längre med huvudet ned. Läkaren mäter flödet i hjärnan, inte navelsträngen. Allt ser bra ut säger hon – Jag kan åka hem.
Jag vill inte åka hem, jag vill göra ett tillväxtultraljud. Men hon menar på att om det fortfarande känns konstigt imorgon får vi komma in igen. Jag ville inte ifrågasätta läkaren, jag ville känna att jag kunde lite på dem. Säger dem att det är bra trots min frågesättning så är det väl så. Oron, magkänslan och nervositeten. Men det ser bra ut, känns inte bra, men det ser bra ut. Kommer ned till bilen där Fredde och Melina väntar, sätter mig i bilen och säger till Fredde; ”Hon missar något. Hon var stressad och gammal och med senilglasögon”. ”Okej...men känns det fortfarande konstigt imorgon så åker vi in direkt på morgonen!”
Kvällen går, jag känner henne fortfarande inte, men försöker att inte övertänka, allt såg ju bra ut. Natten går och morgonen kommer, klockan är 08:30 och jag ringer igen in till förlossningen för att få en tid för kontroll, hon svarar med en fundersam ton och undrar varför det inte ligger någon fast plan för mig eftersom jag nu gått utan fostervatten i 4 veckor. Men det här ska planeras nu när jag ska komma in på en till kontroll klockan 10:00. Vi gör en repris på gårdagen, sätter oss i bilen och åker mot Uppsala, nu är min magkänsla ännu sämre, den gör nästan fysiskt ont.
Jag pratar inte ens som tänkbara scenarion, jag vågar inte.
Det är den 15 juni 2021, min pappa fyller 60 år idag. Vi ringer honom i bilen och han är glad som hela tiden sagt att hans andra barnbarn ska komma på hans födelsedag och vi kunde känna lite glädje att dem kanske nu istället skulle se någonting som var fel och kunde plocka ut henne, så kunde vi slippa denna oro med graviditeten. Vi kommer in till sjukhuset, Fredde och Melina släpper av mig för att åka och hämta frukost på McDonalds. Jag kallsvettas, jag har nu inte känt min bebis på nästan 2 dygn, hur kan allt vara bra? Mina tankar är överallt och ingenstans, det enda jag känner är att något är riktigt fel. Precis som jag sagt innan till personalen att något är fel, det är inte bra, jag känner att något är fel! Jag blir inte hörd, har inte blivit hörd alls under alla samtal och besök vi har haft hit under 6 veckors tid.
Jag kommer upp på mottagningen, plan 3, möts av en tom korridor. Ingen är här, helt tyst, helt tomt. Lika tom som jag känner mig är lokalen. Tillslut möts jag av en barnmorska som ska kontrollera hjärtljuden som standard vid varje besök. Här vet jag, inners inne vet jag. Hon letar länge men har svårt att hitta, jag säger till henne att; ”Det har varit svårt att hitta hennes hjärtljud tidigare, så hon är lite bråkig ibland”. Tror jag säger det här för jag inte vill erkänna det jag ser i hennes blick. Hon svarar med att vi går in och gör ett ultraljud för att se hur bebis ligger så är det lättare att hitta hjärtat. Jag går in i det andra rummet, en stor tv-skärm framför britsen jag snart ska lägga mig på. Rummet är mörkt och endast skärmen lyser och ultraljudsapparaten. Britsen är kall och jag lägger mig där, säger inte ett ord, jag fattar någonstans att något är ännu mer fel än vad jag ens kunnat ana. Hon kletar på gel på magen och säger; “Nu blir det lite kallt”.
Jag känner ingenting, bara min fysiska smärta på insidan. Jag vågar inte ens titta, men kollar ändå på skärmen mitt framför mig. Snabbt sveper hon förbi min bebis. Det är stilla, helt stilla. Jag stelnar, minns inte ens om jag själv andas, min bebis är stilla. Barnmorskan zoomar in för att kolla på hjärtat och har en livebild framför mig – en stillbild i live. Min bebis är död.
Död. Det är tyst, hör ingenting. Det enda jag kan känna är hennes beklagande blick och hennes kalla hand på min axel. Jag ser hur hennes mun rör sig, men jag hör ingenting. Min bebis är helt stilla, hennes hjärta har slutat slå. Tillslut då hör jag hennes ord som idag ekar i mitt huvud dagligen. ”Här är hjärtat, och tyvärr kan jag inte se att det slår.” Jag svarar; ”Okej.”
Varför skriker jag inte? Varför får jag inte panik? Borde jag inte bryta ihop? Frågar istället; ”Får jag ringa min sambo?” Ringer till Fredde, som står på McDonalds och hämtar frukost åt oss. Hur förklarar jag för honom att hans dotter i magen är död? Hur ska jag berätta det här för honom? ”Hej, du måste komma hit ni. Hennes hjärta slår inte” Fredde svarar med en ton i panik, ”Va? Nej, Va? Okej.” Men han förstod att det var allvarligt och kom så fort han kunde i panik tillbaka till sjukhuset.
Hans dotter var död, våran dotter och Melinas lillasyster var död. Hur kunde det här ens hända? Vi förlorade lillasyster i vecka 33+0. Lillasyster föddes den 18/6–2021 men dödförklarades den 15/6, på sin morfars 60 årsdag. Det här skulle inte hända, vi skulle ju ha så regelbundna kontroller att det här inte skulle kunna ske.
Ett namn kom till oss på förlossningen, Ella. Jag kollade upp vad namnet Ella betyder och det betyder “en ängel från ovan”. Såklart hon skulle få namnet Ella.
Våran fina dotter och Melinas lillasyster Ella, vi saknar och älskar dig!
Det känns som jag läser en bok. Det här kan inte vara på riktigt, det här kan inte vara min verklighet.
Sista tack ord till er!
Jag har idag enormt stöd av vänner och familj, men också SorgConsulting som delar så mycket lärorikt om sorg! Jag har hittat ett enormt fint stöd på instagram där jag delar med mig av min vardag och verklighet om livet efter Ella. En vardag med ett förlorat barn, en vardag med sorg och längtan.
/Elin Nyström
Det är en varm sommardag och solen lyser med sin högsta närvaro, vi sitter i bilen på väg in till Akademiska Sjukhuset. Magkänslan säger att något är fel och vi måste åka in och kolla detta. Klockan är 10:00 när jag själv får gå in på kontroll på sjukhuset, Fredde och Melina får sitta kvar i bilen på grund av Corona. Jag kommer in och möts av en trevlig barnmorska som kopplar på ett CTG, jag är nervös. Jag känner ju att något är fel. Det tar inte lång tid innan hon hittar bebisens hjärtljud, hon lever! Jag kände då ur en tyngd föll och mina axlar sänktes av lättnad. Men ändå kunde jag inte släppa känslan av att någonting var enormt fel. Jag kände ju fortfarande inga rörelser, jag har inte känt henne på snart 24 timmar.
Jag får invänta läkaren för vidare bedömning, kliver in på hennes rum och hon talar om att CTG-kurvan ser bra ut och att jag kan åka hem. Jag menar på att jag inte känt henne på snart ett dygn och vill göra ett tillväxtultraljud. Hon nöjer sig med att göra en ett snabbt ultraljud där hon mäter fostervattnet, som nu har ökat 1 cm i den djupaste fickan. Bebisen har också satt sig upp och ligger nu inte längre med huvudet ned. Läkaren mäter flödet i hjärnan, inte navelsträngen. Allt ser bra ut säger hon – Jag kan åka hem.
Jag vill inte åka hem, jag vill göra ett tillväxtultraljud. Men hon menar på att om det fortfarande känns konstigt imorgon får vi komma in igen. Jag ville inte ifrågasätta läkaren, jag ville känna att jag kunde lite på dem. Säger dem att det är bra trots min frågesättning så är det väl så. Oron, magkänslan och nervositeten. Men det ser bra ut, känns inte bra, men det ser bra ut. Kommer ned till bilen där Fredde och Melina väntar, sätter mig i bilen och säger till Fredde; ”Hon missar något. Hon var stressad och gammal och med senilglasögon”. ”Okej...men känns det fortfarande konstigt imorgon så åker vi in direkt på morgonen!”
Kvällen går, jag känner henne fortfarande inte, men försöker att inte övertänka, allt såg ju bra ut. Natten går och morgonen kommer, klockan är 08:30 och jag ringer igen in till förlossningen för att få en tid för kontroll, hon svarar med en fundersam ton och undrar varför det inte ligger någon fast plan för mig eftersom jag nu gått utan fostervatten i 4 veckor. Men det här ska planeras nu när jag ska komma in på en till kontroll klockan 10:00. Vi gör en repris på gårdagen, sätter oss i bilen och åker mot Uppsala, nu är min magkänsla ännu sämre, den gör nästan fysiskt ont.
Jag pratar inte ens som tänkbara scenarion, jag vågar inte.
Det är den 15 juni 2021, min pappa fyller 60 år idag. Vi ringer honom i bilen och han är glad som hela tiden sagt att hans andra barnbarn ska komma på hans födelsedag och vi kunde känna lite glädje att dem kanske nu istället skulle se någonting som var fel och kunde plocka ut henne, så kunde vi slippa denna oro med graviditeten. Vi kommer in till sjukhuset, Fredde och Melina släpper av mig för att åka och hämta frukost på McDonalds. Jag kallsvettas, jag har nu inte känt min bebis på nästan 2 dygn, hur kan allt vara bra? Mina tankar är överallt och ingenstans, det enda jag känner är att något är riktigt fel. Precis som jag sagt innan till personalen att något är fel, det är inte bra, jag känner att något är fel! Jag blir inte hörd, har inte blivit hörd alls under alla samtal och besök vi har haft hit under 6 veckors tid.
Jag kommer upp på mottagningen, plan 3, möts av en tom korridor. Ingen är här, helt tyst, helt tomt. Lika tom som jag känner mig är lokalen. Tillslut möts jag av en barnmorska som ska kontrollera hjärtljuden som standard vid varje besök. Här vet jag, inners inne vet jag. Hon letar länge men har svårt att hitta, jag säger till henne att; ”Det har varit svårt att hitta hennes hjärtljud tidigare, så hon är lite bråkig ibland”. Tror jag säger det här för jag inte vill erkänna det jag ser i hennes blick. Hon svarar med att vi går in och gör ett ultraljud för att se hur bebis ligger så är det lättare att hitta hjärtat. Jag går in i det andra rummet, en stor tv-skärm framför britsen jag snart ska lägga mig på. Rummet är mörkt och endast skärmen lyser och ultraljudsapparaten. Britsen är kall och jag lägger mig där, säger inte ett ord, jag fattar någonstans att något är ännu mer fel än vad jag ens kunnat ana. Hon kletar på gel på magen och säger; “Nu blir det lite kallt”.
Jag känner ingenting, bara min fysiska smärta på insidan. Jag vågar inte ens titta, men kollar ändå på skärmen mitt framför mig. Snabbt sveper hon förbi min bebis. Det är stilla, helt stilla. Jag stelnar, minns inte ens om jag själv andas, min bebis är stilla. Barnmorskan zoomar in för att kolla på hjärtat och har en livebild framför mig – en stillbild i live. Min bebis är död.
Död. Det är tyst, hör ingenting. Det enda jag kan känna är hennes beklagande blick och hennes kalla hand på min axel. Jag ser hur hennes mun rör sig, men jag hör ingenting. Min bebis är helt stilla, hennes hjärta har slutat slå. Tillslut då hör jag hennes ord som idag ekar i mitt huvud dagligen. ”Här är hjärtat, och tyvärr kan jag inte se att det slår.” Jag svarar; ”Okej.”
Varför skriker jag inte? Varför får jag inte panik? Borde jag inte bryta ihop? Frågar istället; ”Får jag ringa min sambo?” Ringer till Fredde, som står på McDonalds och hämtar frukost åt oss. Hur förklarar jag för honom att hans dotter i magen är död? Hur ska jag berätta det här för honom? ”Hej, du måste komma hit ni. Hennes hjärta slår inte” Fredde svarar med en ton i panik, ”Va? Nej, Va? Okej.” Men han förstod att det var allvarligt och kom så fort han kunde i panik tillbaka till sjukhuset.
Hans dotter var död, våran dotter och Melinas lillasyster var död. Hur kunde det här ens hända? Vi förlorade lillasyster i vecka 33+0. Lillasyster föddes den 18/6–2021 men dödförklarades den 15/6, på sin morfars 60 årsdag. Det här skulle inte hända, vi skulle ju ha så regelbundna kontroller att det här inte skulle kunna ske.
Ett namn kom till oss på förlossningen, Ella. Jag kollade upp vad namnet Ella betyder och det betyder “en ängel från ovan”. Såklart hon skulle få namnet Ella.
Våran fina dotter och Melinas lillasyster Ella, vi saknar och älskar dig!
Det känns som jag läser en bok. Det här kan inte vara på riktigt, det här kan inte vara min verklighet.
Sista tack ord till er!
Jag har idag enormt stöd av vänner och familj, men också SorgConsulting som delar så mycket lärorikt om sorg! Jag har hittat ett enormt fint stöd på instagram där jag delar med mig av min vardag och verklighet om livet efter Ella. En vardag med ett förlorat barn, en vardag med sorg och längtan.
/Elin Nyström