Att mista en trogen vän och älskad familjemedlem

Jag trodde aldrig att sorgen och saknaden efter ett djur skulle rota sig så hårt, speciellt inte eftersom min hund fick somna in av ålderdom, helt enligt naturens lag.

Att lägga egot åt sidan och ta beslutet av avsluta ett djurliv, är bland det mest smärtsammaste jag gjort. Jenna kom till mig som omplaceringsvalp. Hon har varit med hela mitt vuxna liv, igenom livets alla up and downs. Jag har torkat mina tårar i hennes päls och gjort high-five med hennes tass när jag fick mitt första jobb. Varje dag, dygnet runt, var hon omkring med sin villkorslösa kärlek.

Hon var med och hämtade min dotter på dagis och hon var med när min dotter fyllde 18.
Och så gick åren. Hon blev vit i sin päls, min lilla pensionär. Och så kom dagen jag såg tumören.
Veterinären sa att när hon börjar hosta är det dags. Jag fattade ingenting.
Dags för vad? Operation? Mediciner? Jag vägrade ta in något annat alternativ.

Dagarna gick. Jag började andas ut. Det kommer inte att hända. Veckorna gick. Och så hörde jag den. Hostan. Det var då jag insåg att jag måste inse. Det är dags…

När hennes lilla hjärta stannade, stannade min värld. Jag ville ta med mig henne hem. Jag ville inte hämta min hund i en jävla trälåda. Sorgconsulting var ett fantastiskt stöd och fångade upp oss utanför när jag och min dotter kom ut med kopplet i handen. Jag hade ingen kraft kvar i mig, bara en surrealistisk känsla av att ha glömt min hund.

Dagarna efter var en dimma av tomhet och jag slängde av ren reflex skinka på golvet flera veckor. Kommentarer som "Du kan ju köpa en ny hund!", "Ja, men hon var ju gammal" gjorde att jag kände att min sorg blev förminskad för att det "bara" var ett djur.

Ja, hon var ett djur. Det mest fantastiska djuret jag mött.
Och hon var så viktig för mig och hon fattas mig varje dag.
Det är inte så "bara" för mig. 

/ Teija E.