Min bror är död - för mig
Sorg har så många olika ansikten.
Min sorg är en person som är död för mig och i sig själv, men fortfarande lever så jag har ingen gravsten att gå till.
Det är ett år mellan mig och min bror, vi är pseudotvillingar. Eller var.
Jag har inte längre någon bror. Han var min idol. Min hjälte. Så populär så att tjejerna ville bli kompis med mig för att få komma hem till oss och så respekterad att alla killar höll sig på avstånd. Vi var som en person i två, vilket säkert var både en huvudvärk och en lättnad för våra föräldrar.
När vi flyttade hemifrån flyttade vi in i lägenheter mittemot varandra. Han jobbade som butikschef, tränade och hade en fin flickvän. Han älskade doftljus och att vara hemma och städa, medan flickvännen startade företag. Och vet ni, än idag har jag aldrig träffat någon med så intellektuell unik humor.
Han var min bästa vän. När vi gick ut drack han en öl, han gillade inte att vara påverkad.
Han presenterade mig alltid som "Här är syrran, hon är den smarta som ni ser, eftersom jag är den snygga".
Efter tre år tillsammans gjorde flickvännen slut. Han fick livskris och ville skola om sig.
Han sa upp sig och började studera. Jag hade fullt upp med mitt så jag la mig aldrig i hans val.
Lång historia lite kortare: Han fick andra rutiner. Började vara vaken på nätterna.
En dag hade han skrapsår över hela ansiktet. Han sa "säg ingenting till mamma".
Jag sa ingenting, såklart. Jag förstod att något var fel, men jag förstod inte vad.
Ett år senare återupplivade jag honom från en heroinöverdos. Idag lever han som hemlös narkoman, efter 20 år som aktiv missbrukare. Jag har hittat honom en gång på väg hem från jobbet, och kört in honom på akuten medan jag skrek "jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig".
Han har blivit ren två gånger, jag har medverkat i alla program, i dem stegen jag kommer in i bilden. Parallellt levde jag mitt egna liv, med så mycket hat, besvikelse och sorg i mig.
När han gjorde inbrott hos mig och stal min medicin och pengar dog han för mig, för så skulle inte min bror göra. Då släppte jag taget, och den befrielsen är obeskrivlig.
Jag har förlåtit mig själv och gjort upp med all skam och skuld jag känt. Han är död. Han är bara inte i himlen än. Och den dagen jag får det samtalet, får jag äntligen fullständig ro. Så kan sorg också se ut.
Även om jag har accepterat det, så är det fortfarande en sorg att presentera sig som ensambarn. För jag har ingen bror. Jag borde haft en bror som hjälper mig att parkera släpvagn, monterar ihop möbler och kommer på middagar, men det blev inte så, och det är en sorg som alltid kommer att bo i mig även fast den inte syns utåt.
/Anonym, 37 år
Min sorg är en person som är död för mig och i sig själv, men fortfarande lever så jag har ingen gravsten att gå till.
Det är ett år mellan mig och min bror, vi är pseudotvillingar. Eller var.
Jag har inte längre någon bror. Han var min idol. Min hjälte. Så populär så att tjejerna ville bli kompis med mig för att få komma hem till oss och så respekterad att alla killar höll sig på avstånd. Vi var som en person i två, vilket säkert var både en huvudvärk och en lättnad för våra föräldrar.
När vi flyttade hemifrån flyttade vi in i lägenheter mittemot varandra. Han jobbade som butikschef, tränade och hade en fin flickvän. Han älskade doftljus och att vara hemma och städa, medan flickvännen startade företag. Och vet ni, än idag har jag aldrig träffat någon med så intellektuell unik humor.
Han var min bästa vän. När vi gick ut drack han en öl, han gillade inte att vara påverkad.
Han presenterade mig alltid som "Här är syrran, hon är den smarta som ni ser, eftersom jag är den snygga".
Efter tre år tillsammans gjorde flickvännen slut. Han fick livskris och ville skola om sig.
Han sa upp sig och började studera. Jag hade fullt upp med mitt så jag la mig aldrig i hans val.
Lång historia lite kortare: Han fick andra rutiner. Började vara vaken på nätterna.
En dag hade han skrapsår över hela ansiktet. Han sa "säg ingenting till mamma".
Jag sa ingenting, såklart. Jag förstod att något var fel, men jag förstod inte vad.
Ett år senare återupplivade jag honom från en heroinöverdos. Idag lever han som hemlös narkoman, efter 20 år som aktiv missbrukare. Jag har hittat honom en gång på väg hem från jobbet, och kört in honom på akuten medan jag skrek "jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig".
Han har blivit ren två gånger, jag har medverkat i alla program, i dem stegen jag kommer in i bilden. Parallellt levde jag mitt egna liv, med så mycket hat, besvikelse och sorg i mig.
När han gjorde inbrott hos mig och stal min medicin och pengar dog han för mig, för så skulle inte min bror göra. Då släppte jag taget, och den befrielsen är obeskrivlig.
Jag har förlåtit mig själv och gjort upp med all skam och skuld jag känt. Han är död. Han är bara inte i himlen än. Och den dagen jag får det samtalet, får jag äntligen fullständig ro. Så kan sorg också se ut.
Även om jag har accepterat det, så är det fortfarande en sorg att presentera sig som ensambarn. För jag har ingen bror. Jag borde haft en bror som hjälper mig att parkera släpvagn, monterar ihop möbler och kommer på middagar, men det blev inte så, och det är en sorg som alltid kommer att bo i mig även fast den inte syns utåt.
/Anonym, 37 år