Hur mår du?
Den här texten skrev jag ungefär tre månader efter Alexis död, den 7 september 2018.
Att skriva har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta min förlust.
Jag känner mig trasig.
Jag känner mig tom.
Jag känner mig helt förkrossad.
Jag har blivit snuvad på livet.
Grundlurad. Från början till slut.
När ett barn tas ifrån en så finns det inte så mycket till drömmar, förväntningar och hopp kvar.
Vart tog framtiden vägen?
Vad är NU meningen med livet?
Har jag misstagit mig hela tiden?
Jag trodde att meningen med livet var att få se sina barn växa upp, följa dem genom livet tills den dagen våra vägar skiljs åt. När MIN tid är inne och JAG är redo att färdas vidare. Ja, det är väl så livets gång bör gå till?
Men inte trodde jag att vi skulle få göra allt i fel ordning.
Vi ska leva, men vi ska inte överleva våra barn.
Det är INTE meningen med livet.
Jag har slutat leva. Just nu försöker jag bara ÖVERLEVA - dag för dag.
Kroppsligt och själsligt är jag inte mera än ett tomt skal som sakta vandrar genom livet, utan mening, utan hopp.
Men jag andas, och det är kanske bara meningen just nu - Att jag andas.
Det är kanske tillräckligt bra?
Jag söker svar, svar som ingen kan ge mig. Jag förstår inte varför. Jag kommer nog aldrig att förstå varför. Men jag får lära mig att leva med det, för det här är mitt nya liv.
Jag får lära mig att leva med ett barn ingen kan se. Jag får lära mig att leva med ett barn jag aldrig mer får krama om igen. Jag får lära mig att leva med ilskan, saknaden, och smärtan - för jag har inget val.
Den kärlek jag bär inuti som inte längre har någon fysiskt mottagare behöver ändå få komma ut. Så jag får lära mig att omvandla det till något annat. Eller förvara det tills den dagen vi möts igen? Kanske i en annan tid, en annan dimension, en annan värld? Vad vet jag.
En sak är säkert.
Tiden läker INTE alla sår. Jag tvingas bara att leva med det. Det onaturliga. Med tomheten. För att tiden utanför tickar på oavsett.
Och jag fortsätter andas.
Så här sitter jag i min ensamhet.
Här sitter jag med min sorg.
Med ett hål i mitt hjärta som aldrig kommer bli hel igen.
Jag påminner mig själv om att andas åter igen…
(När någon frågar mig hur jag mår).
Alexis
/Leah Zepeda Persson
Att skriva har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta min förlust.
Jag känner mig trasig.
Jag känner mig tom.
Jag känner mig helt förkrossad.
Jag har blivit snuvad på livet.
Grundlurad. Från början till slut.
När ett barn tas ifrån en så finns det inte så mycket till drömmar, förväntningar och hopp kvar.
Vart tog framtiden vägen?
Vad är NU meningen med livet?
Har jag misstagit mig hela tiden?
Jag trodde att meningen med livet var att få se sina barn växa upp, följa dem genom livet tills den dagen våra vägar skiljs åt. När MIN tid är inne och JAG är redo att färdas vidare. Ja, det är väl så livets gång bör gå till?
Men inte trodde jag att vi skulle få göra allt i fel ordning.
Vi ska leva, men vi ska inte överleva våra barn.
Det är INTE meningen med livet.
Jag har slutat leva. Just nu försöker jag bara ÖVERLEVA - dag för dag.
Kroppsligt och själsligt är jag inte mera än ett tomt skal som sakta vandrar genom livet, utan mening, utan hopp.
Men jag andas, och det är kanske bara meningen just nu - Att jag andas.
Det är kanske tillräckligt bra?
Jag söker svar, svar som ingen kan ge mig. Jag förstår inte varför. Jag kommer nog aldrig att förstå varför. Men jag får lära mig att leva med det, för det här är mitt nya liv.
Jag får lära mig att leva med ett barn ingen kan se. Jag får lära mig att leva med ett barn jag aldrig mer får krama om igen. Jag får lära mig att leva med ilskan, saknaden, och smärtan - för jag har inget val.
Den kärlek jag bär inuti som inte längre har någon fysiskt mottagare behöver ändå få komma ut. Så jag får lära mig att omvandla det till något annat. Eller förvara det tills den dagen vi möts igen? Kanske i en annan tid, en annan dimension, en annan värld? Vad vet jag.
En sak är säkert.
Tiden läker INTE alla sår. Jag tvingas bara att leva med det. Det onaturliga. Med tomheten. För att tiden utanför tickar på oavsett.
Och jag fortsätter andas.
Så här sitter jag i min ensamhet.
Här sitter jag med min sorg.
Med ett hål i mitt hjärta som aldrig kommer bli hel igen.
Jag påminner mig själv om att andas åter igen…
(När någon frågar mig hur jag mår).
Alexis /Leah Zepeda Persson