Min lillasyster
De säger att alla onda ting är tre...
Jag hade precis börjat packa ihop för dagen på ett nästan folktomt kontor mitt i pandemin när telefonen ringde den dagen i slutet av juli 2020.
”Det är Johanna, det har brunnit, det är illa...” Jag vet att jag bara skrek rätt ut, som på film.
Sedan skedde allt snabbt den eftermiddagen, samtal, barnvakt, upp till Stockholm för att få säga adjö.
Lillasyster som vi saknar dig, flickan som hade blivit så illa behandlad av livet och ändå valde livet så många gånger. Att förlora dig i en olycka kändes så ofattbart och orättvist.
Ändå finns en viss liten tacksamhet, tacksam över att du inte behövde gå igenom förlusten av mamma.
Du behövde aldrig se hennes panikslagna blick när lungorna gav upp i januari 2021.
Det var ingen stilla insomning utan ångest och panik ända tills de hade pumpat henne full med lugnande.
Covid är ett fruktansvärt och oberäkneligt virus och mamma hade förmodligen levt om hon hade hunnit vaccinera sig.
Så på sex månader, mitt i småbarnsår, täta sjukhusbesök med sonen, och pandemi dog två av mina familjemedlemmar. Den tredje fick vi avliva kort efter att mamma gått bort, vår katt Athena.
Jag vet inte riktigt hur man tar sig igenom det... Jag vet inte om jag är igenom det. Som alla andra i sorg går det upp och ned. Jag tror på något sätt att förlora någon när man är mitt uppe i småbarnsåren då man inte kan prioritera sig själv och har minimalt med egentid lämnar en speciell sorts ärr. Samtidigt får barnen mig att stanna upp i nuet och min 3 årings gos har många gånger varit min livlina.
Jag försöker på något sätt föra mammas och Johannas arv vidare. De var otroligt kärleksfulla, empatiska, kloka och vackra människor inifrån och utifrån. Jag läser de böcker de inte kan läsa och tar fajten för rättvisa och feminism när jag kan.
Jag fångar ljusglimtar när jag kan och vet att när mörkret faller varar det inte för evigt. Jag väljer livet för dem och för min familj och jobbar på att vara snäll mot mig själv.
Tack för att ni läst.
/ Viveca
Jag hade precis börjat packa ihop för dagen på ett nästan folktomt kontor mitt i pandemin när telefonen ringde den dagen i slutet av juli 2020.
”Det är Johanna, det har brunnit, det är illa...” Jag vet att jag bara skrek rätt ut, som på film.
Sedan skedde allt snabbt den eftermiddagen, samtal, barnvakt, upp till Stockholm för att få säga adjö.
Lillasyster som vi saknar dig, flickan som hade blivit så illa behandlad av livet och ändå valde livet så många gånger. Att förlora dig i en olycka kändes så ofattbart och orättvist.
Ändå finns en viss liten tacksamhet, tacksam över att du inte behövde gå igenom förlusten av mamma.
Du behövde aldrig se hennes panikslagna blick när lungorna gav upp i januari 2021.
Det var ingen stilla insomning utan ångest och panik ända tills de hade pumpat henne full med lugnande.
Covid är ett fruktansvärt och oberäkneligt virus och mamma hade förmodligen levt om hon hade hunnit vaccinera sig.
Så på sex månader, mitt i småbarnsår, täta sjukhusbesök med sonen, och pandemi dog två av mina familjemedlemmar. Den tredje fick vi avliva kort efter att mamma gått bort, vår katt Athena.
Jag vet inte riktigt hur man tar sig igenom det... Jag vet inte om jag är igenom det. Som alla andra i sorg går det upp och ned. Jag tror på något sätt att förlora någon när man är mitt uppe i småbarnsåren då man inte kan prioritera sig själv och har minimalt med egentid lämnar en speciell sorts ärr. Samtidigt får barnen mig att stanna upp i nuet och min 3 årings gos har många gånger varit min livlina.
Jag försöker på något sätt föra mammas och Johannas arv vidare. De var otroligt kärleksfulla, empatiska, kloka och vackra människor inifrån och utifrån. Jag läser de böcker de inte kan läsa och tar fajten för rättvisa och feminism när jag kan.
Jag fångar ljusglimtar när jag kan och vet att när mörkret faller varar det inte för evigt. Jag väljer livet för dem och för min familj och jobbar på att vara snäll mot mig själv.
Tack för att ni läst.
/ Viveca