"Min dotter va för fin för denna värld"
Juni 2018. Det var då min värsta tänkbara mardröm startade. Jag fick vattenavgång, alldeles för tidigt och flögs till ett annat sjukhus.
Några dagar senare startade förlossningen. Lilla fröken hade bestämt sig för att komma med fötterna först. Jag som fött ett par barn redan visste exakt hur allt ska kännas, så jag bad undersköterskan på rummet att ringa på klockan för nu kommer hon snart. Flera minuter senare kommer en barnmorska, och just då föds Lill fröken.
Men hon fastnade halvvägs ut.
In kommer en massa människor och den smärtan jag kände var obeskrivlig. Några minuter senare är hon ute och barnteamet påbörjar HRL. Dem håller på i 15 minuter och tillslut närma sig barnläkaren mig. Då visste jag redan, hon går inte att rädda. Jag var för några minuter helt klar i huvudet och berättade att jag förstod att dem behövde sluta. Upp fick jag min dotter på brösten. Hon var så varm, luktade nyfödd och såg ut som att hon sov. Jag vet att jag tänkte, snälla ta bara ett andetag. Där lämnades jag och hon ensam. Efter ett tag kom barnmorskan in för att väga och mäta henne. Jag duschade och sedan skulle vi byta sal. När jag gick där i korridoren med min dotter i en sådan där bebissäng så fick jag täcka över henne för att andra föräldrar skulle slippa se henne. Jag förstår ju idag, men där och då kändes det fruktansvärt. Mötte en i sjukvårdsklädsel som gratulerade mig. Jag ville sjunka under jorden. Allt var så fel det kunde bli. Jag var så himla ensam.
Sedan kom dem in och berättade att jag nu behövde ta rätt på mitt barn. Allt kändes då så konstigt. Hur tar man ”rätt på” ett barn som är dött och flera mil hemifrån? Där fick min sambo ta över. Han fick ringa och försöka ta tag i allt. Min dotter blev kallare ju mer tiden gick och fick så småningom in en bädd som skulle hålla henne kall. Där dem bytte kylklampar. Det kom även en fotograf som förevigade minnena på henne. Sedan kom en barnmorska som frågade om dem fick låna henne en stund för att göra fotavtryck. Jag är så tacksam för det vi har kvar av henne. Minnena.
Innan jag skulle sätta mig på tåget för att åka hem så fick jag bädda om henne i kistan. Det var bland det värsta jag någonsin har gjort. När jag kom hem så möttes jag av barn som var glada över att mamma var hemma. Jag hade så svårt för att fokusera just då. Jag var så himla arg.
När vår dotter kom till bårhuset i stan åkte min sambo och hämtade hem henne. För första gången fick han träffa henne. Hon hade förändrats, men var fortfarande så himla fin. Vi bäddade om henne och gav henne saker vi ville att hon skulle ha med sig. Dagen innan begravningen var vi till bårhuset med barnen som fick säga hejdå. Våran yngsta pojke frågade varför hon bara sov. Och på det viset var det så himla fint.
Vi hade en så himla fin begravning, jordsättningen avslutades med en så fin mening "mamma nu har vi våran egna skattkista" och precis så är det. Våran skatt ligger i en skattkista och hon är saknad.
Jag var så himla arg från början. Det gick nog knappt att prata med mig. Jag anklagade mig själv, men idag vet jag att jag gjorde det bästa jag kunde där och då. Än idag några år senare är hon lika älskad som då. Och hon kommer alltid fattas oss.
I vår sorg har jag så ofta mött orden missfall, men ett barn som föds efter v 21+0 är inte ett missfall. Många har också sagt att man inte kan sakna någon som aldrig funnits. Men jag tror att människor aldrig kommer förstå om dem inte varit med om liknande.
För mig kommer alltid en pusselbit saknas, men jag bestämde mig för att leva livet fullt ut för min dotter.
Min dotter va för fin för denna värld
/Kramar från Valeria Vikner
In kommer en massa människor och den smärtan jag kände var obeskrivlig. Några minuter senare är hon ute och barnteamet påbörjar HRL. Dem håller på i 15 minuter och tillslut närma sig barnläkaren mig. Då visste jag redan, hon går inte att rädda. Jag var för några minuter helt klar i huvudet och berättade att jag förstod att dem behövde sluta. Upp fick jag min dotter på brösten. Hon var så varm, luktade nyfödd och såg ut som att hon sov. Jag vet att jag tänkte, snälla ta bara ett andetag. Där lämnades jag och hon ensam. Efter ett tag kom barnmorskan in för att väga och mäta henne. Jag duschade och sedan skulle vi byta sal. När jag gick där i korridoren med min dotter i en sådan där bebissäng så fick jag täcka över henne för att andra föräldrar skulle slippa se henne. Jag förstår ju idag, men där och då kändes det fruktansvärt. Mötte en i sjukvårdsklädsel som gratulerade mig. Jag ville sjunka under jorden. Allt var så fel det kunde bli. Jag var så himla ensam.
Sedan kom dem in och berättade att jag nu behövde ta rätt på mitt barn. Allt kändes då så konstigt. Hur tar man ”rätt på” ett barn som är dött och flera mil hemifrån? Där fick min sambo ta över. Han fick ringa och försöka ta tag i allt. Min dotter blev kallare ju mer tiden gick och fick så småningom in en bädd som skulle hålla henne kall. Där dem bytte kylklampar. Det kom även en fotograf som förevigade minnena på henne. Sedan kom en barnmorska som frågade om dem fick låna henne en stund för att göra fotavtryck. Jag är så tacksam för det vi har kvar av henne. Minnena.
Innan jag skulle sätta mig på tåget för att åka hem så fick jag bädda om henne i kistan. Det var bland det värsta jag någonsin har gjort. När jag kom hem så möttes jag av barn som var glada över att mamma var hemma. Jag hade så svårt för att fokusera just då. Jag var så himla arg.
När vår dotter kom till bårhuset i stan åkte min sambo och hämtade hem henne. För första gången fick han träffa henne. Hon hade förändrats, men var fortfarande så himla fin. Vi bäddade om henne och gav henne saker vi ville att hon skulle ha med sig. Dagen innan begravningen var vi till bårhuset med barnen som fick säga hejdå. Våran yngsta pojke frågade varför hon bara sov. Och på det viset var det så himla fint.
Vi hade en så himla fin begravning, jordsättningen avslutades med en så fin mening "mamma nu har vi våran egna skattkista" och precis så är det. Våran skatt ligger i en skattkista och hon är saknad.
Jag var så himla arg från början. Det gick nog knappt att prata med mig. Jag anklagade mig själv, men idag vet jag att jag gjorde det bästa jag kunde där och då. Än idag några år senare är hon lika älskad som då. Och hon kommer alltid fattas oss.
I vår sorg har jag så ofta mött orden missfall, men ett barn som föds efter v 21+0 är inte ett missfall. Många har också sagt att man inte kan sakna någon som aldrig funnits. Men jag tror att människor aldrig kommer förstå om dem inte varit med om liknande.
För mig kommer alltid en pusselbit saknas, men jag bestämde mig för att leva livet fullt ut för min dotter.
Min dotter va för fin för denna värld
/Kramar från Valeria Vikner