"Jag levde helt plötsligt i min värsta mardröm".
Söndagen den 31 maj 2020 skulle bli den värsta dagen i mitt liv.
Det var morsdag och solen sken på en klarblå himmel. Flaggorna vajade över hela Sverige och mammor blev uppvaktade av sina barn. Min flagga vajade på halvstång och jag fick åka till sjukhuset i Sundsvall för att se mitt barn ligga död på en brits.
Felix, som då var 16 år, hade varit på en bilträff i en liten by som heter Hassela. Han och 5 ungdomar till var på väg därifrån upp till Sundsvall för att äta hamburgare på Max. Efter 3 mil tappade föraren kontrollen över bilen och sladdade av vägen rakt in i en vägtrumma. Bilen slungades 3 meter upp i luften och in i en skogsdunge. 4 pojkar omkom och 2 flickor överlevde, varav en var föraren.
Hela mitt liv förändrades, hela jag förändrades, på bara ett ögonblick. Jag levde helt plötsligt i min värsta mardröm. Det kändes som att någon slitit bort halva mitt hjärta och på något sätt var det ju det som skett. Jag hade månader av knivskärande smärta och kaos framför mig. I början handlade det om att ta sig igenom timme för timme, ett andetag i taget. Samtidigt hade jag en stark drift att få må bra igen och jag skulle kämpa för att få ett bra liv trots det som drabbat mig. Jag vet att det är Felix önskan och det gör att jag orkar.
Jag gick hos en psykolog och fick handledning i sorgbearbetning hos Sorginstitutet.
Det, tillsammans med att prata med andra föräldrar som förlorat sina barn, gråta och inte stänga inne några känslor har hjälpt mig framåt. Idag börjar jag se en ljusning även om jag ibland faller handlöst ner i sorgen igen.
Just nu är jag på väg till Portugal där jag kommer tillbringa 6 månader för att skriva en bok om min sorg. Den här resan kommer att föra mig närmare ljuset och mig själv. Jag är så oerhört tacksam för att jag fått den här möjligheten även om jag önskar att jag aldrig behövt göra den här resan.
Ta hand om er och ta vara på varje ögonblick av livet, allt kan förändras så snabbt.
Med kärlek/ Jennie Hedqvist
Det var morsdag och solen sken på en klarblå himmel. Flaggorna vajade över hela Sverige och mammor blev uppvaktade av sina barn. Min flagga vajade på halvstång och jag fick åka till sjukhuset i Sundsvall för att se mitt barn ligga död på en brits.
Felix, som då var 16 år, hade varit på en bilträff i en liten by som heter Hassela. Han och 5 ungdomar till var på väg därifrån upp till Sundsvall för att äta hamburgare på Max. Efter 3 mil tappade föraren kontrollen över bilen och sladdade av vägen rakt in i en vägtrumma. Bilen slungades 3 meter upp i luften och in i en skogsdunge. 4 pojkar omkom och 2 flickor överlevde, varav en var föraren.
Hela mitt liv förändrades, hela jag förändrades, på bara ett ögonblick. Jag levde helt plötsligt i min värsta mardröm. Det kändes som att någon slitit bort halva mitt hjärta och på något sätt var det ju det som skett. Jag hade månader av knivskärande smärta och kaos framför mig. I början handlade det om att ta sig igenom timme för timme, ett andetag i taget. Samtidigt hade jag en stark drift att få må bra igen och jag skulle kämpa för att få ett bra liv trots det som drabbat mig. Jag vet att det är Felix önskan och det gör att jag orkar.
Jag gick hos en psykolog och fick handledning i sorgbearbetning hos Sorginstitutet.
Det, tillsammans med att prata med andra föräldrar som förlorat sina barn, gråta och inte stänga inne några känslor har hjälpt mig framåt. Idag börjar jag se en ljusning även om jag ibland faller handlöst ner i sorgen igen.
Just nu är jag på väg till Portugal där jag kommer tillbringa 6 månader för att skriva en bok om min sorg. Den här resan kommer att föra mig närmare ljuset och mig själv. Jag är så oerhört tacksam för att jag fått den här möjligheten även om jag önskar att jag aldrig behövt göra den här resan.
Ta hand om er och ta vara på varje ögonblick av livet, allt kan förändras så snabbt.
Med kärlek/ Jennie Hedqvist