"Jag fick aldrig ta farväl..."
Den 26 mars 2021 avlider min pappa Björn i covid-19, sedan tidigare frisk och endast 57 år gammal.
Han har under sitt sjukdomsförlopp på endast 14 dagar sökt akut sjukvård flera gånger men blivit nekad, han anses vara för frisk. Detta resulterar i att min pappa avlider hemma på sitt hallgolv, helt ensam.
Jag fick aldrig ta farväl.
Jag har så länge jag kan minnas varit pappas flicka. Han var min bästa vän, den person som var min största trygghet i världen, den jag alltid vände mig till när jag ville prata. Den person som alltid fanns där, som alltid bara var ett samtal bort. Han som släppte allt och prioriterade mig när jag behövde det. Idag finns han inte mer men ändå är det han jag alltid skriver till när jag är ledsen, han svarar aldrig men jag vet precis vad han hade sagt. Han är fortfarande min bästa vän och han är med mig vart jag än går.
Min pappa hade precis blivit morfar när han gick bort. Han var så oerhört stolt. Jag är tacksam över att de hann träffa varandra men jag hade sett fram emot att se deras relation växa sig starkare under min sons uppväxt. De skulle skapa så många minnen ihop. Nu kommer min son inte minnas sin morfar och bara den tanken får mig att vilja kräkas. Varför skulle det bli såhär?
Jag sörjer inte bara dagen han gick bort, jag sörjer alla andra dagar då vi inte får vara tillsammans. Jag sörjer allt vi missar. Jag sörjer relationen min pappa och min son aldrig får ha. Jag sörjer hur illa min pappa blev behandlad av svensk sjukvård. Jag sörjer att han inte fick något värdigt slut. Jag sörjer att jag inte fick ta farväl. Jag sörjer att hela min trygghet är borta. Jag sörjer att jag inte längre får känna mig sådär älskad och viktig som min pappa fick mig att känna. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Jag kommer aldrig sluta sörja. Samtidigt är jag så tacksam över tiden jag fick med min pappa.
Jag önskar att jag en sista gång hade fått berätta hur älskad han är och hur stolt jag är över honom, hur tacksam jag är över att få ha just honom som pappa. Hur stor förebild han är för mig. Hur fantastiskt han är. Jag önskar bara tiden vi fick skulle varat längre, mycket längre.
Livet är inte rättvist. Min pappa var så försiktig när det gällde pandemin. Han isolerade sig så mycket det gick och blev ändå till slut smittad på sitt arbete ungefär en månad innan han skulle fått sin första dos vaccin. Hans bortgång blev en total chock för mig, allt gick så snabbt. Det känns så fel, han ska ju vara här med mig, med oss. Det här skulle inte behövt hända. Jag är så besviken på sjukvården som inte tog hans hälsa på allvar, hade han fått den sjukvård han behövde hade han antagligen varit kvar här idag. Hur ska jag någonsin lita på sjukvården igen?
Händelsen är anmäld till IVO och jag väntar fortfarande på svar, inget kan få min pappa tillbaka men jag hoppas att han kan få någon sorts upprättelse, för såhär får det inte gå till.
Pappa, jag ska slåss för dig!
/Jessica Grewin
Han har under sitt sjukdomsförlopp på endast 14 dagar sökt akut sjukvård flera gånger men blivit nekad, han anses vara för frisk. Detta resulterar i att min pappa avlider hemma på sitt hallgolv, helt ensam.
Jag fick aldrig ta farväl.
Jag har så länge jag kan minnas varit pappas flicka. Han var min bästa vän, den person som var min största trygghet i världen, den jag alltid vände mig till när jag ville prata. Den person som alltid fanns där, som alltid bara var ett samtal bort. Han som släppte allt och prioriterade mig när jag behövde det. Idag finns han inte mer men ändå är det han jag alltid skriver till när jag är ledsen, han svarar aldrig men jag vet precis vad han hade sagt. Han är fortfarande min bästa vän och han är med mig vart jag än går.
Min pappa hade precis blivit morfar när han gick bort. Han var så oerhört stolt. Jag är tacksam över att de hann träffa varandra men jag hade sett fram emot att se deras relation växa sig starkare under min sons uppväxt. De skulle skapa så många minnen ihop. Nu kommer min son inte minnas sin morfar och bara den tanken får mig att vilja kräkas. Varför skulle det bli såhär?
Jag sörjer inte bara dagen han gick bort, jag sörjer alla andra dagar då vi inte får vara tillsammans. Jag sörjer allt vi missar. Jag sörjer relationen min pappa och min son aldrig får ha. Jag sörjer hur illa min pappa blev behandlad av svensk sjukvård. Jag sörjer att han inte fick något värdigt slut. Jag sörjer att jag inte fick ta farväl. Jag sörjer att hela min trygghet är borta. Jag sörjer att jag inte längre får känna mig sådär älskad och viktig som min pappa fick mig att känna. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Jag kommer aldrig sluta sörja. Samtidigt är jag så tacksam över tiden jag fick med min pappa.
Jag önskar att jag en sista gång hade fått berätta hur älskad han är och hur stolt jag är över honom, hur tacksam jag är över att få ha just honom som pappa. Hur stor förebild han är för mig. Hur fantastiskt han är. Jag önskar bara tiden vi fick skulle varat längre, mycket längre.
Livet är inte rättvist. Min pappa var så försiktig när det gällde pandemin. Han isolerade sig så mycket det gick och blev ändå till slut smittad på sitt arbete ungefär en månad innan han skulle fått sin första dos vaccin. Hans bortgång blev en total chock för mig, allt gick så snabbt. Det känns så fel, han ska ju vara här med mig, med oss. Det här skulle inte behövt hända. Jag är så besviken på sjukvården som inte tog hans hälsa på allvar, hade han fått den sjukvård han behövde hade han antagligen varit kvar här idag. Hur ska jag någonsin lita på sjukvården igen?
Händelsen är anmäld till IVO och jag väntar fortfarande på svar, inget kan få min pappa tillbaka men jag hoppas att han kan få någon sorts upprättelse, för såhär får det inte gå till.
Pappa, jag ska slåss för dig!
/Jessica Grewin