Ett kraschat äktenskap
I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt.
Det lovade vi inför Gud, vänner och våra familjer. Men efter bara några månader förändrades allt.
Vi båda var runt 20 år när vi träffades och hade en massa planer inför framtiden, saker vi ville göra, och platser vi ville besöka. Jag skulle precis flytta och skulle påbörja en ny karriär.
Han bestämde sig för att flyttade med, trots att vi bara hade varit ett par i några månader.
Var det kanske så att vårt öde var bestämd långt innan och det var meningen att det skulle bli två? Var det ödet eller något annat? Jag vet faktiskt inte, men så blev det i alla fall.
Mot alla odds det blev vi två, trots alla hinder längst vägen. En riktig kärlekssaga som jag mer än gärna berättade om för min omgivning.
Jag var så stolt, så kär, så lycklig! Jag hade äntligen träffat mannen i mitt liv och jag visste att honom ville jag leva med resten av mitt liv och bilda en familj. Vi reste mycket tillsammans, upptäckte världen och dela många gemensamma intressen. Allt kändes så rätt, så perfekt. Vi förlovade oss ganska omgående, 6 månader efter att vi blev ett par. Men vi ville absolut inte stressa med ett bröllop, utan det fick ta en stund. Några år senare kände vi att NU är det dags! Det skulle bli precis som jag alltid hade drömt om.Det blev en alldeles magiskt dag, en fest med familj, släkt och vänner. Efter bröllopet blev det smekmånad. Resan gick till en alldeles speciell plats där vi skapade minnen för livet. En drömresa för oss båda.
Men när vi kom hem tog smekmånaden slut. Bokstavligen. Då hade vi varit ett par i ungefär 7 år. Efter tre månader som gifta hände det. DET som absolut inte får hända! DET som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. JAG blev slagen. Misshandlad av min man. Han försökte strypa mig. Det kom verkligen som en blixt från klar himmelen. Jag förstod absolut ingenting. Det blev så illa att jag hamnade på sjukhuset. När jag fick lämna sjukhuset tog jag mig inte hem. Jag höll mig borta ett tag och höll allt hemligt från min omgivning. Jag skämdes. Jag var i chock. Jag var så fruktansvärt arg och ledsen. Jag befann mig i sorg, för jag förstod direkt där och då att det här var början på slutet för oss och att jag skulle förlora den personen jag älskade mest. Jag förstod direkt och det gjorde fruktansvärt ont, samtidigt som jag kände mig helt okej med det för jag visste att såhär vill jag absolut INTE ha det. Såhär ska INGEN behöva ha det.
Den kvällen dog min kärlek till min man. Han dödade det. Han tog ifrån mig min/vår framtid. Han krossade allt vi hade byggt upp tillsammans. Och jag var så fruktansvärt arg på honom. Så arg för att han hade tagit sig friheten att göra såhär, utan att tänka på konsekvenserna och den skadan han orsakade mig på många olika sätt. Jag kände mig inte trygg längre. Jag fick otroligt svårt att känna tillit till honom och till andra, och jag var livrädd för att han skulle göra om det. Men jag vägrade bli ett offer. Hur kunde detta ske? Och VARFÖR blev det så? Vad fick honom att ta till våld och se det som det enda alternativet? Jag vet inte. Och jag kommer förmodligen aldrig få svar på dessa frågor. Allt jag vet att där och då, i det ögonblicket dog min kärlek till honom. Efter många år tillsammans fanns det ingenting att hämta. Jag visste direkt att jag ville lämna honom, jag skulle aldrig svika mig själv och tillåta någon behandla mig så illa och skada mig på det sättet han gjorde, det fick bara aldrig hända igen. Det var inte så lätt att ”bara” lämna, men det gick.
Jag bar på så mycket hat gentemot honom. Der var en stor sorg och det tog flera år innan ilskan släppte, kanske främst för att jag inte hade någon att prata med, och för att jag aldrig riktigt fick ett svar på mina frågor om VARFÖR. Idag har jag bearbetat detta och släppte taget av den känslorna som påverkade mig negativt men det var en sorg jag bar på länge. I dag är jag tacksam för att det trots allt ledde till att jag idag lever med världens underbaraste man och pappan till mina barn.
Det finns ingenting som kan rättfärdiga det han gjorde mot mig, trots alla ursäkter jag fått, jag har bara fått lära mig att acceptera att allt det här ligger på honom och det fanns ingeting jag hade kunnat göra annorlunda. Idag har jag lärt mig att ”släppa taget” om själva händelsen, och förlåta så att det inte ska fortsätta skada och påverka mig negativt. Samtidigt är jag stolt över mig själv, stolt att jag valde mig själv och tog mig igenom det här.
/ ”Mikaela”
Det lovade vi inför Gud, vänner och våra familjer. Men efter bara några månader förändrades allt.
Vi båda var runt 20 år när vi träffades och hade en massa planer inför framtiden, saker vi ville göra, och platser vi ville besöka. Jag skulle precis flytta och skulle påbörja en ny karriär.
Han bestämde sig för att flyttade med, trots att vi bara hade varit ett par i några månader.
Var det kanske så att vårt öde var bestämd långt innan och det var meningen att det skulle bli två? Var det ödet eller något annat? Jag vet faktiskt inte, men så blev det i alla fall.
Mot alla odds det blev vi två, trots alla hinder längst vägen. En riktig kärlekssaga som jag mer än gärna berättade om för min omgivning.
Jag var så stolt, så kär, så lycklig! Jag hade äntligen träffat mannen i mitt liv och jag visste att honom ville jag leva med resten av mitt liv och bilda en familj. Vi reste mycket tillsammans, upptäckte världen och dela många gemensamma intressen. Allt kändes så rätt, så perfekt. Vi förlovade oss ganska omgående, 6 månader efter att vi blev ett par. Men vi ville absolut inte stressa med ett bröllop, utan det fick ta en stund. Några år senare kände vi att NU är det dags! Det skulle bli precis som jag alltid hade drömt om.Det blev en alldeles magiskt dag, en fest med familj, släkt och vänner. Efter bröllopet blev det smekmånad. Resan gick till en alldeles speciell plats där vi skapade minnen för livet. En drömresa för oss båda.
Men när vi kom hem tog smekmånaden slut. Bokstavligen. Då hade vi varit ett par i ungefär 7 år. Efter tre månader som gifta hände det. DET som absolut inte får hända! DET som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. JAG blev slagen. Misshandlad av min man. Han försökte strypa mig. Det kom verkligen som en blixt från klar himmelen. Jag förstod absolut ingenting. Det blev så illa att jag hamnade på sjukhuset. När jag fick lämna sjukhuset tog jag mig inte hem. Jag höll mig borta ett tag och höll allt hemligt från min omgivning. Jag skämdes. Jag var i chock. Jag var så fruktansvärt arg och ledsen. Jag befann mig i sorg, för jag förstod direkt där och då att det här var början på slutet för oss och att jag skulle förlora den personen jag älskade mest. Jag förstod direkt och det gjorde fruktansvärt ont, samtidigt som jag kände mig helt okej med det för jag visste att såhär vill jag absolut INTE ha det. Såhär ska INGEN behöva ha det.
Den kvällen dog min kärlek till min man. Han dödade det. Han tog ifrån mig min/vår framtid. Han krossade allt vi hade byggt upp tillsammans. Och jag var så fruktansvärt arg på honom. Så arg för att han hade tagit sig friheten att göra såhär, utan att tänka på konsekvenserna och den skadan han orsakade mig på många olika sätt. Jag kände mig inte trygg längre. Jag fick otroligt svårt att känna tillit till honom och till andra, och jag var livrädd för att han skulle göra om det. Men jag vägrade bli ett offer. Hur kunde detta ske? Och VARFÖR blev det så? Vad fick honom att ta till våld och se det som det enda alternativet? Jag vet inte. Och jag kommer förmodligen aldrig få svar på dessa frågor. Allt jag vet att där och då, i det ögonblicket dog min kärlek till honom. Efter många år tillsammans fanns det ingenting att hämta. Jag visste direkt att jag ville lämna honom, jag skulle aldrig svika mig själv och tillåta någon behandla mig så illa och skada mig på det sättet han gjorde, det fick bara aldrig hända igen. Det var inte så lätt att ”bara” lämna, men det gick.
Jag bar på så mycket hat gentemot honom. Der var en stor sorg och det tog flera år innan ilskan släppte, kanske främst för att jag inte hade någon att prata med, och för att jag aldrig riktigt fick ett svar på mina frågor om VARFÖR. Idag har jag bearbetat detta och släppte taget av den känslorna som påverkade mig negativt men det var en sorg jag bar på länge. I dag är jag tacksam för att det trots allt ledde till att jag idag lever med världens underbaraste man och pappan till mina barn.
Det finns ingenting som kan rättfärdiga det han gjorde mot mig, trots alla ursäkter jag fått, jag har bara fått lära mig att acceptera att allt det här ligger på honom och det fanns ingeting jag hade kunnat göra annorlunda. Idag har jag lärt mig att ”släppa taget” om själva händelsen, och förlåta så att det inte ska fortsätta skada och påverka mig negativt. Samtidigt är jag stolt över mig själv, stolt att jag valde mig själv och tog mig igenom det här.
/ ”Mikaela”