Aron blev endast 7 månader gammal
Våran son Aron föddes 2019-06-03, en frisk liten pojke som blev förlöst med kejsarsnitt då jag hade en rätt jobbig graviditet.
2020-01-26 vaknade min sambo runt 10 på morgonen, jag låg på soffan då både sambon och Aron var riktiga snarkare, jag hade lagt mig där efter jag matat Aron vid 6 på morgonen. Min sambo vaknade och såg Aron ligga i sin säng alldeles blek och kall, han ringde 112 och sprang ner och låste upp dörren. När han låste upp dörren vaknade jag och hörde att han sa i telefonen ”mamman är också hemma”, och tyckte det var konstigt. Jag följde med honom upp och såg Aron ligga på vår säng helt vit och jag minns att jag gick fram och tog på honom men att jag backade väldigt snabbt då jag tyckte det var läskigt. Sambon bar ner Aron till vardagsrumsbordet och gjorde HLR samtidigt som jag ringde min mamma, då hörde jag Alina, Arons storasyster ropa efter oss då hon också hade vaknat.
Jag minns inte riktigt vad jag sa till min mamma mer än att Aron inte andades och att någon behövde ta Alina och att ambulansen var på väg. Någon sekund efteråt säger sambon att jag ska möta ambulansen och jag hinner bara öppna dörren så kommer 4 personer från ambulansen och 3 från räddningstjänsten instormande. Dem börjar göra HLR på Aron samt ger han adrenalin. Jag minns bara att dem borrade i hans ben för att göra en infart, och jag minns att jag tänkte varför gråter han inte? Jag fattade nog inte eller ville inte förstå att Aron var död.
Min mamma och syster kommer och stannar hos Alina medan Aron redan åkt med ambulansen och jag och sambon åkte med räddningstjänsten till sjukhuset som ligger en timme bort. Jag minns att han körde snabbt, och någonstans där förstod jag att detta är på allvar, Aron kommer dö eller är redan död. När vi kommer fram får vi sitta utanför akutrummet, först tog dem in oss men sambon sa väldigt snabbt att han inte kunde sitta där inne då Aron hade massor av slangar på sig, och det såg väldigt hemskt ut. Så vi satte oss utanför och så kom läkaren ut, jag såg Aron ligga på bordet helt stilla… så säger han; ”Vi har gjort allt vi kunnat, jag beklagar sorgen…”
Både jag och sambon bryter ihop, jag minns att jag frågade varför han dog, vad som hände? Då säger en att dem tror det är PSD (plötslig spädbarnsdöd), men att dem ska göra tester för att fastställa vad han dog av. Vi går in i ett annat rum och dem ber oss ringa våra anhöriga och berätta vad som hände. Det kändes jättekonstigt då jag knappt fattade själv vad som hade hänt. Jag spydde hela tiden, mådde så oroligt illa. Sjuksköterskan kommer in med Aron och lägger han mellan mig och sambon i sängen, och där ligger vi troligen i flera timmar och jag bara håller hans lilla hand. Jag tänker på hur vi ska berätta för Alina att hennes lillebror aldrig mer kommer hem igen?
Minns inte hur länge vi var på sjukhuset, men minns att vi åkte hem till sambons farmor och farfar då de bor i Sundsvall (och vi i Härnösand). Vi skulle på bisättning dagen efter. Jag minns att jag bara låg och grät, kunde inte äta någonting alls, kunde knappt andas. På bisättningen följde några från våra familjer med, det var fint men också väldigt jobbigt då allt blev så verklig. Medan vi var på bisättningen var min familj hemma hos oss med Alina och plockade undan det mesta av Arons saker som låg framme så vi slapp se det när vi kom hem. Alina visste ingenting då vi ville berätta själva. När vi kom hem såg jag att de hade missat en liten blöja som låg framme, och Alina pekade på den och sa ”Arons blöja” sen sprang hon in i vardagsrummet och grät och låg i soffan helt förtvivlad, och då hade vi inte sagt något. Vi väntade tills Alina frågade vart han var, och då sa vi att Aron hade slutat andas och att han inte kommer komma hem igen, utan bor nu i himlen. Hon sa inte så mycket utan fortsatte leka. Det är nu när hon blivit lite äldre som hon brukar säga att Aron bor i himlen och att han leker med sina änglakompisar.
På sjukhuset berättade dem att Aron skulle obduceras för att leta efter svar på hans död, jag minns att jag tyckte det var jättejobbigt att någon skulle skära i honom, enbart för att jag inte hade förstått att han inte fanns längre, att han inte känner någonting längre. Obduktions svaren tog ungefär 4 månader och när svaret kom sa dem att ”avsaknaden av fynd talade för plötslig spädbarnsdöd”, alltså att dem inte hade hittat något fel eller trasigt och därför rubricerades det som PSD. Jag tyckte att det var jobbigt att dem inte kunde säga något mer.
Det startades även en polisutredning eftersom att Aron dog i hemmet, men den avslutades då svaret kom. Tiden efter allt detta har varit väldigt svår, alla saker man ska beta av, bisättning, obduktion, begravning, alla saker som kostar, sjukskrivningar och allt praktiskt. Alina gick på dagis som vanligt och vi fick mycket hjälp av familj att lämna och hämta. Jag minns att någon vecka när vi varit hemma kändes det som att vi skulle drunkna i blommor då det kom blombud efter blombud från människor som ville visa sitt stöd. Jag minns även att försäkringskassan nekade både mig och sambon sjukpenning bara efter 3 månader, och jag förstod inte hur jag skulle kunna göra något annat än att just ligga hemma sörja och spy vid den tidpunkten. Vi fick sjukt mycket hjälp av fina människor som startade 2 insamlingar till begravning och kostnader för förlorad inkomst, en avlägsen vän till mig och medlemmarna från samma Facebook BF- grupp juni 2019.
Kan också tillägga att jag tänkte mycket när vi var på väg hem ifrån sjukhuset efter att Aron gick bort och flera veckor efteråt, att jag blev så arg på att folk bara levde sitt liv vidare och att alla bara gick runt, cyklade åkte bil som om världen bara fortsatte utan våran Aron, som att inget hade hänt. Det var jättesvårt att greppa att vi skulle funka så i efterhand just den stunden.
Det har också varit jättesvårt överlag att tänka framåt. Min syster fick även en son en vecka efter att Aron gick bort, och det var både svårt och väldigt bra, för då fick jag gosa mycket med honom men samtligt var det svårt att inte tänka på Aron och bli ledsen då man såg honom även fast det skiljde sig i åldern.
Efter att det gått några månader så kom det inga tårar längre, det kändes precis som jag gråtit ut varenda tår som fanns att tillverka i mina ögon. Jag vet inte om man kan säga att det känns ”lättare” nu, för jag tror aldrig det kommer kännas ”lättare” någonsin.
Jag tyckte att det var så orättvist att Aron inte fick bli äldre, men då sa sjukhusprästen; ”För Aron var detta hela hans liv”. Och efter dem orden var det lättare på något sätt att tänka annorlunda för han hade ju rätt.
/ Felicia Lövdahl
2020-01-26 vaknade min sambo runt 10 på morgonen, jag låg på soffan då både sambon och Aron var riktiga snarkare, jag hade lagt mig där efter jag matat Aron vid 6 på morgonen. Min sambo vaknade och såg Aron ligga i sin säng alldeles blek och kall, han ringde 112 och sprang ner och låste upp dörren. När han låste upp dörren vaknade jag och hörde att han sa i telefonen ”mamman är också hemma”, och tyckte det var konstigt. Jag följde med honom upp och såg Aron ligga på vår säng helt vit och jag minns att jag gick fram och tog på honom men att jag backade väldigt snabbt då jag tyckte det var läskigt. Sambon bar ner Aron till vardagsrumsbordet och gjorde HLR samtidigt som jag ringde min mamma, då hörde jag Alina, Arons storasyster ropa efter oss då hon också hade vaknat.
Jag minns inte riktigt vad jag sa till min mamma mer än att Aron inte andades och att någon behövde ta Alina och att ambulansen var på väg. Någon sekund efteråt säger sambon att jag ska möta ambulansen och jag hinner bara öppna dörren så kommer 4 personer från ambulansen och 3 från räddningstjänsten instormande. Dem börjar göra HLR på Aron samt ger han adrenalin. Jag minns bara att dem borrade i hans ben för att göra en infart, och jag minns att jag tänkte varför gråter han inte? Jag fattade nog inte eller ville inte förstå att Aron var död.
Min mamma och syster kommer och stannar hos Alina medan Aron redan åkt med ambulansen och jag och sambon åkte med räddningstjänsten till sjukhuset som ligger en timme bort. Jag minns att han körde snabbt, och någonstans där förstod jag att detta är på allvar, Aron kommer dö eller är redan död. När vi kommer fram får vi sitta utanför akutrummet, först tog dem in oss men sambon sa väldigt snabbt att han inte kunde sitta där inne då Aron hade massor av slangar på sig, och det såg väldigt hemskt ut. Så vi satte oss utanför och så kom läkaren ut, jag såg Aron ligga på bordet helt stilla… så säger han; ”Vi har gjort allt vi kunnat, jag beklagar sorgen…”
Både jag och sambon bryter ihop, jag minns att jag frågade varför han dog, vad som hände? Då säger en att dem tror det är PSD (plötslig spädbarnsdöd), men att dem ska göra tester för att fastställa vad han dog av. Vi går in i ett annat rum och dem ber oss ringa våra anhöriga och berätta vad som hände. Det kändes jättekonstigt då jag knappt fattade själv vad som hade hänt. Jag spydde hela tiden, mådde så oroligt illa. Sjuksköterskan kommer in med Aron och lägger han mellan mig och sambon i sängen, och där ligger vi troligen i flera timmar och jag bara håller hans lilla hand. Jag tänker på hur vi ska berätta för Alina att hennes lillebror aldrig mer kommer hem igen?
Minns inte hur länge vi var på sjukhuset, men minns att vi åkte hem till sambons farmor och farfar då de bor i Sundsvall (och vi i Härnösand). Vi skulle på bisättning dagen efter. Jag minns att jag bara låg och grät, kunde inte äta någonting alls, kunde knappt andas. På bisättningen följde några från våra familjer med, det var fint men också väldigt jobbigt då allt blev så verklig. Medan vi var på bisättningen var min familj hemma hos oss med Alina och plockade undan det mesta av Arons saker som låg framme så vi slapp se det när vi kom hem. Alina visste ingenting då vi ville berätta själva. När vi kom hem såg jag att de hade missat en liten blöja som låg framme, och Alina pekade på den och sa ”Arons blöja” sen sprang hon in i vardagsrummet och grät och låg i soffan helt förtvivlad, och då hade vi inte sagt något. Vi väntade tills Alina frågade vart han var, och då sa vi att Aron hade slutat andas och att han inte kommer komma hem igen, utan bor nu i himlen. Hon sa inte så mycket utan fortsatte leka. Det är nu när hon blivit lite äldre som hon brukar säga att Aron bor i himlen och att han leker med sina änglakompisar.
På sjukhuset berättade dem att Aron skulle obduceras för att leta efter svar på hans död, jag minns att jag tyckte det var jättejobbigt att någon skulle skära i honom, enbart för att jag inte hade förstått att han inte fanns längre, att han inte känner någonting längre. Obduktions svaren tog ungefär 4 månader och när svaret kom sa dem att ”avsaknaden av fynd talade för plötslig spädbarnsdöd”, alltså att dem inte hade hittat något fel eller trasigt och därför rubricerades det som PSD. Jag tyckte att det var jobbigt att dem inte kunde säga något mer.
Det startades även en polisutredning eftersom att Aron dog i hemmet, men den avslutades då svaret kom. Tiden efter allt detta har varit väldigt svår, alla saker man ska beta av, bisättning, obduktion, begravning, alla saker som kostar, sjukskrivningar och allt praktiskt. Alina gick på dagis som vanligt och vi fick mycket hjälp av familj att lämna och hämta. Jag minns att någon vecka när vi varit hemma kändes det som att vi skulle drunkna i blommor då det kom blombud efter blombud från människor som ville visa sitt stöd. Jag minns även att försäkringskassan nekade både mig och sambon sjukpenning bara efter 3 månader, och jag förstod inte hur jag skulle kunna göra något annat än att just ligga hemma sörja och spy vid den tidpunkten. Vi fick sjukt mycket hjälp av fina människor som startade 2 insamlingar till begravning och kostnader för förlorad inkomst, en avlägsen vän till mig och medlemmarna från samma Facebook BF- grupp juni 2019.
Kan också tillägga att jag tänkte mycket när vi var på väg hem ifrån sjukhuset efter att Aron gick bort och flera veckor efteråt, att jag blev så arg på att folk bara levde sitt liv vidare och att alla bara gick runt, cyklade åkte bil som om världen bara fortsatte utan våran Aron, som att inget hade hänt. Det var jättesvårt att greppa att vi skulle funka så i efterhand just den stunden.
Det har också varit jättesvårt överlag att tänka framåt. Min syster fick även en son en vecka efter att Aron gick bort, och det var både svårt och väldigt bra, för då fick jag gosa mycket med honom men samtligt var det svårt att inte tänka på Aron och bli ledsen då man såg honom även fast det skiljde sig i åldern.
Efter att det gått några månader så kom det inga tårar längre, det kändes precis som jag gråtit ut varenda tår som fanns att tillverka i mina ögon. Jag vet inte om man kan säga att det känns ”lättare” nu, för jag tror aldrig det kommer kännas ”lättare” någonsin.
Jag tyckte att det var så orättvist att Aron inte fick bli äldre, men då sa sjukhusprästen; ”För Aron var detta hela hans liv”. Och efter dem orden var det lättare på något sätt att tänka annorlunda för han hade ju rätt.
/ Felicia Lövdahl